Det är roligt att skriva julklappsvers, men inte alltid så lätt. Här är en kortkurs för jultomtar i rimnöd.

1. Börja med ett rimordstema. Skriv ned en grupp ord som anknyter till klappen. Om den till exempel är ett dataspel, kan lämplig ordgrupp vara alla konstiga kommandon på tangentbordet: Alt gr, Enter, Caps Lock, F4, Delete, Page Down m.fl.

2. Rimma på alla orden så mycket det går. Bry dig inte om sans, vett och sammanhang, och var inte rädd för avvikande ordformer eller utländska ord. På Enter rimmar bland annat regenter, center, studenter, Stig Trenter, tenter, jänter. På Page Down rimmar t.ex. faun, clown, town och brown. Delete är lätt: hit, dit, vit, svit, respit, konvertit, trilobit o.s.v. Allt är nödrim, men julklappsvers består av nödrim.

3. Välj ut ett par rim och sätt ihop några hjälpligt sammanhängande rader: ”Nu kan du koppla av och trycka på Enter/ och inte tänka på jänter och tenter/ Tryck på Caps Lock, F4 och Page Down/ Santa Claus is coming to town.”

Försök med viss mottagaranpassning. Ovanstående vers passar bra för Martin, 21, men till Anna, 13, lyder andra raden hellre: ”Sluta träna till basketcenter.” Till deckarläsande pappa lämpligen: ”Släng bort Marklund och Trenter.”

4. Putsa. Låt gärna nödrimmet komma först, det vill säga kasta om åtminstone första och andra raden. Förtäta genom att stryka onödiga småord, och hyfsa rytmen. Täthet och god rytm är viktigare än korrekt grammatik. En putsad vers blir alltså: ”Glöm dina tenter och jänter!/ Koppla av, tryck på Enter,/ Caps Lock, F2 och Page Down!/ Santa Claus is coming to town!”

En varning dock: Riktig grammatik är inte så viktig, men undvik felaktig användning av plurala verb (som på julkortet till vänster) om du har språkkänsliga personer omkring dig. Det hette förr vi äro och vi sända (men jag är och jag sänder). Det kan alltså inte heta ”endast tomten äro vaken” eller ”jag även en julhälsning sända”.

Till sist: Ha inga komplex! Det finns versvirtuoser som terroriserar julklappsutdelningen med sina långa och kvicka poemer. Strunt i dem, alla har börjat från början: ”Om du undrar vad det e'/ öppna så får du se” skrev Språkrådets chef på samtliga julklappar när han var i tioårsåldern. Däremot kan man låta sig inspireras av att läsa och lyssna till de bästa versmakarna, Lenngren, Fröding, Ferlin, Forssell, Povel, Robban Broberg och rapparna. Utmärkt uppvärmning inför eget julklappsrimmande.

God jul önskar Språkrådet!

Veckans språkråd är tillbaka v. 2 eller 3 i januari. Då med möjlighet att rss-prenumerera på språkråden.

^ Upp ^

v. 51

Bombay eller Mumbai?

I nyhetsrapporteringen från bombdåden i Indien har man sett och hört namnen Bombay och Mumbai om samma stad. Men vilken form är rätt?

Båda namnformerna måste accepteras, men vi rekommenderar i första hand Bombay.

Mumbai är sedan år 1996 det officiella namnet i delstaten Maharashtra, framröstat av det hinduiska extremistpartiet Shiv Sena. Mumbai sades då vara stadens namn på marathi, ett språk som talas av cirka hälften av invånarna i den delstaten Maharashtra. I Bombay är de marathitalande inte i majoritet. Där finns miljontals invånare som talar gujarati, hindi, engelska och andra språk och som motsatte sig namnbytet. Väldigt många använder därför fortfarande namnet Bombay. Det gäller sannolikt majoriteten av befolkningen i Indien, och också en stor del av befolkningen i Bombay.

För främmande geografiska namn brukar i första hand hävdvunna svenska namnformer användas. Det talar tills vidare för Bombay, och detta är också den form de flesta svenska medier fortsatt använder. Vilken form som vinner får framtiden utvisa.

Läs också en språkspalt i DN av Catharina Grünbaum om Bombay och andra politiskt laddade geografiska namn.

v. 50

Hur skriver man uttryck som eGovernment och eID i löptext?

Sådant som inte är rena namn bör skrivas som vanliga ord, d.v.s. med bindestreck mellan förkortningar och andra ordled och med stor bokstav i början av mening: e-förvaltning, och E-förvaltning i början av mening, alltså.

Även sådana ord har ibland logotypskrivningar, ofta för att de parallellt med att vara en benämning för en typ av åtgärder etc. också fungerar som namn på projekt. Det gäller både det ekvivalenta eGovernment, som ofta används i EU-sammanhang, och eID och eTwinning. Det kan förstås skrivas så i marknadsföringssammanhang, som på en affisch för en EU-konferens. Det kan undantagsvis gälla också i andra sammanhang om läsarna skulle ha svårt att känna igen ett namn som normaliserats. I normala fall skriver man dock alltså e-government, e-förvaltning, e-id etc.

^ Upp ^

v. 49

Stor bokstav på partier – igen

Vi har tidigare haft ett veckans språkråd om att benämningar på politiska partier, även på riksdagspartierna, ska skrivas med stor begynnelsebokstav. Detta råd ges även i den nya utgåvan av Svenska skrivregler (augusti 2008) och sedan flera år tillbaka i Myndigheternas skrivregler. Vi har fått många frågor om denna rekommendation och hur den motiveras. Varför går vi ut med ett råd om att använda stor bokstav när så många överanvänder versaler? Och varför ska man göra avsteg från det man är van vid? Därför ger vi denna vecka en förtydligande rekommendation, med fler exempel.

Bruket med liten bokstav på partibenämningar är ett arv från den tid då de var synonyma med eller uppfattades som allmänna ideologiska beteckningar: arbetarpartiet, socialdemokraterna, kristdemokraterna, liberalerna etc. Men det bör också ses som en journalistisk konvention; journalister och typografer tycker ofta att det är grafiskt osnyggt med versaler. Tills nu har många tidningar skrivit riksdagspartierna med liten bokstav, medan partier utanför riksdagen och politiska partier i andra länder skrivits med stor bokstav.

I dag fungerar partibenämningarna som namn

Det grundläggande i den nya rekommendationen är att partibenämningarna i dag inte längre är beskrivande ideologiska beteckningar utan fungerar och uppfattas som namn. Och namn skrivs som bekant med stor bokstav. Dessutom är det naturligt att behandla alla partinamn på samma sätt; de nya reglerna är därmed en förenkling. Ser man till språkbruket i stort, inte bara till tidningarna, är det i dag också vanligare med stor bokstav på partier, inklusive de fem riksdagspartierna.

Skriv alltså Centerpartiet, Socialdemokraterna, Folkpartiet, Junilistan, Sverigedemokraterna etc. Även kortformer av namn behandlas förstås som namn. Man skriver alltså såväl Moderata samlingspartiet och Centerpartiet som Moderaterna och Centern. Även sammansättningar med namn skrivs med stor bokstav, och det gäller självfallet också partinamn: Folkpartiledaren. Stor bokstav gäller även vid sammansättningar som Moderatstyrd, där Moderat- i de flesta fall bör se som en sammansättningsform av Moderaterna.

Svårt med förkortningarna

Skrivs partinamnen med stor bokstav, måste också förkortningarna för partinamnen skrivas versalt. Allt annat är ett brott mot gängse regler. Eftersom förkortningarna för riksdagspartierna är initialförkortningar som utläses bokstav för bokstav, skrivs de med genomgående stora bokstäver: C, M, S, V, FP, MP. Det typiska för initialförkortningar är att de till skillnad från avbrytningsar (som t.ex.) och sammandragningar (som jfr) normalt läses ut som just förkortningar. Obs. också att initialförkortningar kan bildas av begynnelsebokstäverna både i de ingående orden i flerordsuttryck och i sammansättningslederna i ettordsuttryck. Jämför t.ex. med EU ’Europeiska unionen’ (flerordig förkortning) och DO ’Diskrimineringsombudsmannen’ (ettordsförkortning). I FP och MP är det alltså begynnelsebokstäverna i ordlederna man utgår från. I initialförkortningar som utläses bokstav för bokstav skrivs initialerna med stora bokstäver oavsett om orden i det fullständiga uttrycket skrivs så eller inte (Europeiska unionen men EU).

Versal form gäller förstås oavsett om förkortningarna skrivs fristående, inom parentes eller i sammansättningar: Per Persson (C); Det S-styrda utskottet; Läs FP:s partiprogram. Detsamma gäller förkortningarna för ungdomsförbund och liknande: SSU, CK (Centerkvinnorna). Förkortningar som utläses som ord (inte bokstav för bokstav) skrivs med endast stor begynnelsebokstav: Muf (jfr Nato, Unicef m.fl.). Tidigare skrevs vissa parti- och förbundsförkortningar gement, andra versalt. Även här innebär de nya reglerna alltså en förenkling.

Ideologiska personbeteckningar, avledningar och adjektiv skrivs med liten bokstav: socialdemokraterna i hans släkt; han är moderat; centerpartistisk. Här kan det ibland uppstå fall där gränsen mellan personbeteckning och partinamn känns oklar: ”Det är uppenbart att S/socialdemokraterna blivit nervösa”, ”Viljan att satsa kulturpengar har minskat hos M/moderaterna”. Avser man partiet eller personer? Skribenten torde veta vilket han avser, och av sammanhanget borde det även för läsaren framgå vad som avses i de allra flesta fall. Normalt avser man i exempel som dessa närmast partibenämningarna, d.v.s. man skriver med stor bokstav.

Hur gör tidningarna?

TT följer nu de nya rekommendationerna om stor bokstav (praktiskt skedde ändringen 15 januari 2009). Många andra – nyhetsbyråer, dagstidningar och liknande – har fattat beslut om att följa efter. Ett principbeslut om att följa de nya rekommendationerna har också tagits i den s.k. Mediespråksgruppen, med representanter från många stora svenska medieföretag (läs mer om Mediespråksgruppen).

Det här med liten eller stor bokstav är svårt för många. Därför vill Språkrådet få bort krångliga undantag och renodla principen att namn ska skrivas med stor bokstav och det som inte är namn med liten. Med rådet att skriva alla namn på partier med stor bokstav hoppas vi ha gjort reglerna kring stor och liten bokstav lite begripligare och lite enklare att tillämpa.

v. 48

Vad ska räknas som ett kärnkraftverk?

Förra veckan skrev vi om foge-s i treledade sammansättningar. Denna vecka tar vi upp ytterligare en aspekt på problemet, s.k. kärnkraftverk.

Kärnkraftverk är sammansättningar mellan två separata bildningar: kärn + kraft och kraft + verk. Sådana sammansättningar brukar skrivas utan foge-s. Andra exempel är kallbadhus (kallbad + badhus) och blodprovtagning (blodprov + provtagning).

I förra veckans exempel skrivregelssamling kunde man på samma sätt vilja hävda att det är en bildning av skriv + regler och regel + samling. Sådana analyser bör dock endast gälla fall där de båda sammansättningarna väger lika tungt. I de allra flesta sammansättningar där en sådan analys är möjlig, är det en av de ingående sammansättningarna som man uppfattar som den primära, och då bör den styra valet av foge-s.

Man kan t.ex. tycka att tankbilsförare består av tankbil och bilförare, och ledarhundsträning av ledarhund och hundträning, men tankbil respektive ledarhund är tydligt primära sammansättningar. Alltså ska det vara foge-s i dessa exempel. Detsamma anser vi gälla skrivregelssamling; rimligen är det i första hand en bildning av skrivregel + samling.

^ Upp ^

v. 47

Skrivregelssamling eller skrivregelsamling?

Vi förordar skrivregelssamling, men skrivregelsamling måste också accepteras.

Man har foge-s vid treledade bildningar där den primära sammansättningen består av led 1 + 2: [skriv + regel] + samling = skrivregelssamling. Undantag kan dock förekomma när led 2 inte brukar ta foge-s i enkla sammansättningar (läs punkt 1–5 i ett veckans språkråd från 2005).

Eftersom man t.ex. normalt inte har foge-s vid enkla sammansättningar där förledet slutar på trycksvagt -el (kakelplatta, inte kakelsplatta), smittar det ibland av sig på treledade bildningar. Det förklarar att både skrivregelsamling och skrivregelssamling är vanliga i bruket. I vissa fall används inte foge-s: motorcykelolycka, i andra är det påbjudet eller valfritt: livsmedelsaffär, påfågel(s)blå. Vad som blir konvention kan styras av både uttalslättnader och behov av att förtydliga sammansättningens ordbildning.

En ytterligare förklaring till skrivregelsamling är att många tvekar inför foge-s när det sista ledet börjar på s (-samling) – eftersom man i dessa fall knappast uttalar båda s:en. Men även i sådana sammansättningar ska det vara foge-s i skrift. Skriver man skrivregelsföredrag, bör det alltså också vara skrivregelssamling.

v. 46

Hur sorterar man mellannamn?

Vi publicerade redan för några år sedan rekommendationer om sortering av mellannamn som ett veckans språkråd. Eftersom vi i den senaste utgåvan av Svenska skrivregler justerat rekommendationerna lite, återger vi dem här på nytt.

Det finns två typer av dubbla efternamn i Sverige. Äkta dubbelnamn (Peterson-Berger, Bergom Larsson) är dubbla efternamn registrerade före 1963 års namnlag, ofta skrivna med bindestreck. Efter 1963 har namnlagen endast gett möjlighet att utöver förnamn och efternamnet (släktnamnet) registrera ett s.k. mellannamn, som vid vanlig ordföljd står just mellan för- och efternamn: Anna Svensson Odén (där Odén är efternamn och Svensson mellannamn).

Till skillnad från de äkta dubbelnamnen kan ett mellannamn inte ärvas. Mellannamn och efternamn får enligt namnlagen inte skrivas med bindestreck. Äkta dubbelnamn sorteras efter det första namnet: Beck-Friis, Åke. Så behandlas även andra svenska dubbla namn, när man inte vet om ett namn är ett äkta dubbelnamn eller ett mellannamn och efternamn: Lööw Cederroth, Hans.

Vet man att ett dubbelnamn består av mellannamn och efternamn, sorteras det på det andra namnet, efternamnet. Skriver namninnehavaren oegentligt med bindestreck (Anna Svensson-Odén), tas det helt enkelt bort vid spetsställd sortering. Eftersom mellannamnet juridiskt inte är ett riktigt efternamn, bör det placeras efter förnamnet: Odén, Anna Svensson.

Så behandlas även andra typer av tilläggsnamn, som patro- och metronymikon, d.v.s. namn bildade på faderns eller moderns förnamn: Odén, Anna Nilsdotter. Också utländska flerordiga namn kan behandlas så. Man skriver t.ex. Khemiri, Jonas Hassen (där Hassen är ett patronymikon). I första hand bör man dock sortera alfabetiskt enligt de sorteringsprinciper som gäller för namnbärarens respektive språk.

^ Upp ^

v. 45

Netbook, minidator eller mini-pc?

De nya små bärbara datorerna som Asus Eee PC, Acer Aspire One och HP 2133 har på kort tid blivit mycket populära eftersom de är så små och lätta; de har i regel en skärm på 7–10 tum och väger runt 1 kg. De kallas med en gemensam benämning ofta netbooks. Den termen är dock både osvensk och ogenomskinlig, d.v.s. den beskriver datortypen dåligt på svenska.

För det första bör det slås fast att bärbar dator är den egentliga termen för alla typer av bärbara datorer. Men för olika storlekar och användningsområden för bärbara datorer kan man förstås behöva mer beskrivande benämningar. Flera mer svenska benämningar har då föreslagits för netbook, och vissa används redan. Ett sådant ord är mikrodator, vilket egentligen är en gammal term för persondator (för att den var liten i förhållande till de gamla stordatorerna och för att den använde en mikroprocessor). Inte heller det är dock en bra beskrivning.

Bättre är då minidator, som också är en betydligt vanligare benämning i bruket. Även det ordet har använts i en annan betydelse, för ett slags mindre stordator som främst användes på 1960-, 1970- och 1980-talen. Den datortypen finns fortfarande, men risken för sammanblandning mellan datortyperna är i praktiken liten. En annan vanlig benämning är mini-pc, och den kan vara lämplig i sammanhang där man vill precisera sig i förhållande till det gamla begreppet minidator.

Observera dock att dessa benämningar sannolikt är relativt tillfälliga bildningar – och just beskrivande.

v. 44

En historia med en twist eller med en tvist?

Tvist betyder ’(rätts)konflikt’, och det kan också beteckna en vävteknik. Twist är en dans, och det finns som bekant en hopplek kallad hoppa twist. Men när ordet betyder ’(till)skruvad’, ’tillspetsad’ etc., stavar man då med v eller w? Heter det en historia med en tvist eller en historia med en twist? Därom ger ordböckerna normalt ingen vägledning.

Ofta kan man förstås använda andra ord, som just skruv. Där man ändå vill bruka ordet, rekommenderar vi stavning och uttal med v: ”manligt mode med en ungdomlig tvist”, ”maten har en indisk tvist”, ”med en humoristisk tvist”.

^ Upp ^

v. 43

Genus på bulgur?

Både bulguren och bulgurn är korrekta former, men vi rekommenderar bulgurn.

Normaländelsen för ord som slutar på obetonad vokal + /r/ är -n. Vanligast är slut på -er (krater-n, vinter-n) och -or (dator-n, doktor-n). I mindre utsträckning förekommer andra slut: -ar (cheddar-n, peppar-n) och -ur (azur-n, masur-n, purpur-n). Det finns ett fåtal undantag. I SAOL ges t.ex. både azur-n och azur-en, och sommar böjs som bekant sommar-en (men också sommar-n i talspråk och i ledig skrift).

v. 42

Fredag 17 oktober, fredag den 17 oktober eller fredagen den 17 oktober?

Det finns en stor valfrihet mellan dessa konstruktioner. I rubriker o.l. skriver man ofta utan artikel och med obestämd form: fredag 17 oktober. Det fungerar även i löptext, men där är det också vanligt med artikel och bestämd form: fredag 17 oktober, fredag den 17 oktober, fredagen den 17 oktober. Däremot skriver man normalt inte med bara bestämd form: fredagen 17 oktober.

Formen med bestämd form och artikel kan, beroende på sammanhanget, uppfattas som något mer utpekande och preciserande: man anger inte bara allmänt ett datum utan pekar ut en specifik fredag (17 oktober), t.ex. i jämförelse med andra fredagar.

^ Upp ^

v. 41

Som till exempel – är det korrekt att skriva så?

Det är mycket vanligt med både som exempelvis och som till exempel (som t.ex.), även bland språkmedvetna skribenter. Men det uppfattas med rätta som tautologiskt och därmed osnyggt av många. Det bör därför undvikas. Skriv alltså antingen som eller exempelvis (eller t.ex.).

v. 40

Lex Maria eller lex Maria?

Det är en allmän konvention att beteckningar för lagar, förordningar, balkar, konventioner, direktiv, traktater o.s.v. skrivs med liten bokstav. (Se vidare i t.ex. Myndigheternas skrivregler). Lex betyder ’norm’ eller ’lag’ på latin, d.v.s. i viss ordning tillkommen, språkligt fixerad rättsregel eller samling av rättsregler. Då är det lämpligt att behandla det på samma sätt som ordet lag och skriva med liten bokstav. Personnamn som ingår i en sådan benämning skrivs dock med stor bokstav: lex Maria, lex Sarah.

Andra bildningar med lex skrivs med genomgående små bokstäver: lex contractus är t.ex. detsamma som avtalsstatut. Termen lex används ibland också i överförd mening, t.ex. om naturlagar och sedvänjor, eller som informella benämningar: FRA-lagen har t.ex. kallats lex Orwell.

^ Upp ^

v. 39

Sitt still eller sitt stilla?

Adverbet stilla (’vara orörlig’) kan i vissa fasta uttryck ha kortformen still. Det är vanligt i ett fåtal uttryck som stå still, sitt still och ligg still. De används inte minst som uppmaningsuttryck (Stå still!), men också i fraser som priserna ligger still, det står still i huvudet och hälsan tiger still. I flertalet fall är det dock lika korrekt med ordets normalform stilla: ligg stilla, det står stilla, priserna ligger stilla.

I andra mindre fasta uttryck, och när ordet används som adjektiv, är det stilla som gäller: hålla sig stilla, stilla sus. Stilla används också när adverbets betydelse är ’lugnt’, ’tyst’: han avled stilla.

Det kan finnas flera – men osäkra – förklaringar till den gamla formen still: det kan helt enkelt vara en gammal sidoform influerad av andra germanska språk (jfr eng. still), det kan vara verbens imperativformer som smittar av sig (sitta stilla–sitt still) och det kan ibland fungera som distinktion mellan still, ’orörlig’, och stilla, ’lugnt och tyst’ (han låg still i sängen = orörlig; han låg stilla i sängen = lugn och fridfull).

v. 38

Dubblett eller dublett?

Dubblett, ’extra exemplar av något, tvåfaldig’, ska stavas med två b. Dublett med ett b är förvisso vanligare i bruket, men ordböckerna har bara dubblett. Dubblett är också vanligare i dagstidningar o.l. Det finns goda ordbildningsskäl till det: dubblett visar samhörigheten med dubbel. Detsamma gäller verbet dubblera.

Att skrivningen dublett är så vanlig är ändå begripligt. Stavningen dubblett stämmer ju sämre med en huvudregel i svensk stavning: konsonant dubbeltecknas inte efter obetonad vokal. Jämför till exempel kotlett, rosett, fasett (ett undantag är pollett). Att språk som franska har stavning med ett b påverkar säkert också, liksom det ålderdomliga ”dubblettordet” duplett (med ett p) – som har samma betydelse. Gör man en fritextsökning i Svenska Akademiens ordbok ser man f.ö. snabbt att stavningen dublett är gammal i svenskan. Trots detta rekommenderar vi alltså dubblett.

^ Upp ^

v. 37

Förste eller första september?

Det är bara första (förste) och andra (andre) av ordningstalen som kan växla mellan a- och e-form. E-formen kan användas vid manspersoner: Han var den förste. E-form förekommer också i ett fåtal tjänstebefattningar och titlar: Hon var förste vice ordförande. Som bestämning till månadsnamn används dock endast a-form: den första september. Förste och andre vid månadsnamn förekommer dock stundom i ålderdomligt, regionalt talspråk.

v. 36

Roddig eller råddig?

Det finns två likalydande ord med två olika betydelser. Rådda med å kommer från finlandssvenskan och betyder ’rota runt, stöka till’. Den som läser mumintrollen vet att Råddjuret är ett virrigt litet djur vars föräldrar kom bort i en storstädning, och om man är råddig är man virrig och stökig. Rodda med o betyder ’bära, flytta runt och ställa upp utrustning’. En roddare är en scenarbetare, som åker med på turné och bär grejor och ställer i ordning på scen inför ett framträdande. Det är en försvenskning av engelskans roadie. Ibland används det också om att ’skaffa fram något’: rodda ihop en bil, rodda ihop några polare eller i den vidare betydelsen ’fixa’.

Ibland, och möjligen något oftare i dag än för några år sedan, ser man att människor skriver roddig där det borde varit råddig. Visst kan det vara råddigt att rodda med saker, och att dra en skarp gräns mellan betydelserna kan emellanåt vara svårt. Likväl bör man försöka skilja på betydelserna – och stavningarna.

^ Upp ^

v. 35

Plugin-hybrid, laddhybrid eller sladdhybrid?

Det engelskklingande plugin-hybrid betecknar en bil där man kan ladda elmotorns batteri från ett vanligt vägguttag. Under korta körsträckor fungerar den som en elbil. Vid längre sträckor kopplas förbränningsmotorn automatiskt på när den lagrade elen förbrukats. På svenska bör denna biltyp snarast kallas laddhybrid(bil).

Vill man som i plugin fokusera på möjligheten att ladda batteriet med hjälp av en kontakt, kan sladdhybrid användas. Det kan låta skämtsamt men förekommer faktiskt i bruket.

v. 34

St James's church eller St James church i svensk text?

Man kan fråga sig om man i en svensk text ska behålla den engelska apostrofen i t.ex. St James's church och Regent's Park (i London) eller om man hellre ska skriva St James church och Regents park. Gäller det en fast namnform (ett namn som t.ex. inte brukar översättas) och genitivapostrof ingår i namnet, ska det återges: Regent's park, McDonald’s årsredovisning etc.

I andra fall följer man svenska skrivkonventioner och skriver i svenska texter utan apostrof vid genitiv på engelska namn: Catherines barn, Wes bästa film etc.

^ Upp ^

v. 33

Doping eller dopning?

Dopningsavslöjandena har duggat tätt både inför OS och under de första OS-dagarna i Peking. Men fortfarande undrar många om ordet ska skrivas doping eller dopning. Det ska vara dopning, även i sammansättningar: dopningskontroll, bloddopning.

Substantiv till verb bildas i svenskan normalt med hjälp av -ning, t.ex. löpa–löpning. Från andra språk lånar vi ofta först in verbsubstantivet, t.ex. mobbing och doping. Snart har vi behov av verbet, mobba och dopa. Så fort vi har verbet är det naturligt att ge det tillhörande verbsubstantivet den form som svenska verbsubstantiv har, alltså mobbning, dopning. På samma sätt skriver man coacha–coachning, dumpa–dumpning, jogga–joggning.

Det har gått lite långsamt för den svenska formen dopning att slå igenom. Det är först under senare år som den blivit vanligare än doping. Äldsta kända belägg på doping är från 1931 och för dopning från 1961 (som teknisk term, metod inom halvledartekniken).

v. 32

Peking eller Beijing?

Kinesiska namn bör återges med det s.k. pinyinsystemet, det transkriberingssystem som används av kineserna själva när de skriver kinesiska med latinsk skrift. Den korrekta återgivningen av den kinesiska huvudstaden enligt detta system är Beijing. Det finns dock ett motstånd mot att mycket vanliga, sedan länge etablerade namn ersätts. För ett fåtal namn förekommer därför fortfarande en äldre svensk namnform. Det gäller framför allt Peking, en äldre form som ofta används i dagspressen och andra medier, både i svenskan och många andra västerländska språk.

Inför OS har TT, de stora dagstidningarna och Sveriges Radio och Sveriges Television bestämt sig för att fortsätta att använda skrivsättet Peking. På samma sätt skriver man i svenska medier normalt Kanton (inte Guangzhou), Hongkong (inte Xianggang) och Tibet (inte Xizang).

Om man ska välja Beijing eller Peking beror ytterst på om man tycker att det är viktigast att ansluta sig till ett systematiskt återgivningssätt (pinyinsystemet) eller följa traditionen. Framtiden får utvisa om det senare kan finnas skäl att utfärda en tydlig rekommendation i endera riktningen. I sammanhang där man måste vara särskilt tydlig kan det vara motiverat att använda den traditionella formen, om den är mer bekant för läsarna. Vill man använda en pinyinform som inte är så etablerad, bör man skriva ut den traditionella formen inom parentes första gången namnet skrivs ut i en text: ”Guangzhou (Kanton) är huvudstad i provinsen Guangdong.”

Bonustips: Så här stavar TT-språket Kinas OS-arenor.

^ Upp ^

v. 29

Komma, parentes eller tankstreck – vilket tecken ska jag välja runt inskott?

Vid parentetiska, inskjutna fraser eller satser i en mening är komma det mest neutrala tecknet, medan parentes och tankstreck är starkare avskiljande. Tankstrecket lyfter fram inskottet, medan parentes markerar inskottet som något mindre viktigt, något parentetiskt. När huvudmeningens sammanhang blir helt avbrutet av inskottet bör man välja parentes eller tankstreck.

Många i publiken, särskilt på norra läktaren, hade vita hattar.

Denna utformning av motivet – ett mellanting mellan legend och historisk
berättelse – hör inte till författarens mästerstycken.

Vad skulle sanktioner – detta alltför missbrukade instrument i internationell
politik – åstadkomma?

Han talade hela tiden om irrelevanta fluktuationer (jag tror det var så han
sa), och alla lyssnade andäktigt.

Veckans språkråd gör nu en paus v. 30–31 och är åter v. 32.

v. 28

Punkt, komma, kolon, semikolon eller tankstreck – vilket skiljetecken ska jag välja?

I valet av avskiljande tecken mellan påståendesatser finns en glidande skala från punkt, som är starkt avskiljande, till komma, som är svagt avskiljande. Semikolon i löpande text används normalt endast mellan fullständiga huvudsatser, men det anger att dessa hänger ihop och ger en mjukare övergång mellan satserna än punkt skulle ha gjort. Med kolon betonas förbindelsen ännu något mer: kolon är framåtpekande. Med tankstreck betonas själva avbrottet.

I följande exempel kunde vilket som helst av punkt, tankstreck, semikolon och kolon ha valts som skiljetecken, även om ett av dem ofta är mest lämpat i det enskilda fallet. I de sista två exemplen är även komma tänkbart.

I högreståndsklasserna var väl skillnaden mellan arbets- och vilodagar mindre skarp; man kunde tillåta sig vilodagar mitt i veckan.

Naturalismen krävde att diktningen skulle efterlikna vetenskapens arbetssätt: liksom forskaren skulle diktaren bygga på exakta observationer och experiment, vilka i det fallet måste vara av psykologisk natur.

I importavgifter tar man in 4 miljarder kronor och i tullavgifter 7 miljarder – totalt gör detta 11 miljarder.

Väggen beströks sedan med lera; den lerklinades.

Om man vill markera paus vid uppläsning, kan tankstreck användas i stället för komma. I följande exempel kan vilket som helst av dem användas.

Om bilen ska rulla i vinter – läs detta först.

Han talade länge och väl om undersökningen, en undersökning som skulle bringa klarhet i mordgåtan.

^ Upp ^

v. 27

De nöjeslystnas Mekka, Mecka, mekka eller mecka?

Islams heligaste stad, belägen i västra Saudiarabien, skrivs ibland Mekka, men den rekommenderade svenska stavningen är Mecka.

Stor bokstav är vanligast även när ordet har den överförda betydelsen ’plats där det finns ett överflöd av något’ e.d. Att det finns ett likalydande verb mecka (’fixa, reaparera saker’) som skulle kunna störa tolkningen, har säkerligen viss betydelse för detta. I sammanhang där sådana tolkningsrisker inte föreligger, är det inte fel att skriva med liten bokstav. Vi rekommenderar ändå i första hand stor bokstav: De nöjeslystnas Mecka.

v. 26

Storebror eller storebror?

I den senaste tidens diskussion om den nya signalspaningslagen och FRA (Försvarets radioanstalt) har det varit mycket tal om den övervakande staten, eller storebror som man ju ofta benämner en sådan stat. Men ska storebror i denna betydelse skrivas med stor eller liten bokstav?

Ja, det beror på. I många fall, när benämningen syftar mer allmänt på en typ av mentalitet eller statsskick, är liten bokstav naturligt: ”Diskussionen om storebror och människors integritet i dagens samhälle har tagit en ny vändning.” Liten bokstav är också det normala i många sammansättningar, som i storebrorssamhälle och storebrorsfasoner.

Men när man åsyftar en agent som utför aktiva handlingar, är stor bokstav rimligare: ”Storebror övervakar dig”, ”Storebror kommer att rota i ditt liv”, ”Storebror ljuger för dig”. På samma sätt förhåller det sig i princip med ordet staten, som ibland ges en motsvarande namnkaraktär.

^ Upp ^

v. 25

Vi undrade hur det skulle gå för Lasse(?)

Satser som är avsedda som frågor avslutas normalt med frågetecken. Vid s.k. indirekta frågesatser kan man dock tveka om vad som är rätt. Ska det vara ”Vi undrade hur det skulle gå för Lasse?” eller ”Vi undrade hur det skulle gå för Lasse.”? Normalt bör man använda punkt i sådana frågesatser.

Indirekta frågesatser motsvaras ofta av en direkt fråga: ”Han undrade när hon skulle komma.” motsvaras av ”När kommer hon?” (eller: ”Han undrade: När kommer hon?”).

v. 24

Bekräftan eller bekräftelse, överklagan eller överklagande?

”Vi skickar en bekräftan på att vi mottagit ditt brev.” Sådana formuleringar ser man allt oftare i dag. Men det bör absolut heta bekräftelse.

Det är osäkert varför bekräftan blivit så vanligt i språkbruket, men sannolikt är det andra ord som smittat av sig (anmodan, ansökan, försäkran m.fl.). Kanske uppfattar man -an-formen som finare, och som lite mer abstrakt. Det är inte ovanligt med formväxlingar t.ex. mellan -(n)ing och -an, som i ansökning, ansökan; försäkring, försäkran; predikning, predikan. Men något ord bekräftan finns alltså inte. Detsamma gäller den relativt nya och vanliga formen överklagan, som ska skrivas överklagande.

Ett generellt argument mot den här typen av ordbildningar med -an är att orden inte går att böja i plural.

^ Upp ^

v. 23

Hur skriver man multiplikationstecken?

Det normala svenska multiplikationstecknet är en mittställd punkt: 2 ∙ 2 = 4. Undantagsvis förekommer även s.k. multiplikationskryss: 2 × 2 = 4. Kryss används i första hand i andra sammanhang, bl.a. för att ange att mått är tagna vinkelrätt mot varandra, t.ex. 210 × 297 mm, och för förstoringsgrad, t.ex. 8 × 30 kikare, 625 × förstoring.

Hur får man fram tecken på datorn då? I flera ordbehandlingsprogram finns matematiska tecken under ”Objekt” i ”Infogamenyn”. Det tecken som annars är lämpligt som multiplikationspunkt är ”bullet operator”, som man i Windows hittar under ”Symbol” eller ”Specialtecken” i ”Infogamenyn” eller med kortkommandot 2219 och alt + x (2219 matas in på det numeriska tangentbordet). Detsamma gäller kryss, som har kortkommandot alt + 0215.

Kan man inte åstadkomma en mittställd punkt, går det använda kryss som multiplikationstecken. Det har i de flesta typsnitt en storlek som ligger mellan versalt och gement X. Kan man inte få fram ett äkta kryss, använder man förslagsvis versalt X, eftersom det i likhet med kryss har ett mittställt utseende.

v. 22

Skriv tankstreck och typografiskt citattecken med alt-koder

I ett vanligt ordbehandlingsprogram är det kanske inte så svårt att åstadkomma diverse specialtecken, antingen direkt via tangentbordet eller via funktionen ”symbol” eller ”specialtecken” under menyn ”infoga”. Men i andra miljöer, som i e-postprogram, webbredigeringsprogram och anteckningsprogram för ren text (Wordpad, Anteckningar m.fl.), kan det vara betydligt svårare.

Då kan det vara bra att veta att man som pc-användare enkelt kan få till många tecken i dessa miljöer med hjälp av alt-koder, d.v.s. genom att trycka på alt-tangenten i kombination med siffror på det numeriska tangentbordet. Här ges instruktioner för tre av de vanligaste och viktigaste tecknen. Fler kan man hitta under den nämnda funktionen ”symbol”.

Tankstreck (–): alt + 0150
Typografiskt citattecken (”): alt + 0148
Typografisk apostrof (’): alt + 0146

^ Upp ^

v. 21

Vad betyder ps och ds och hur skrivs och används de?

PS (ps) är en förkortning för latinets uttryck post scriptum, ’efterskrift’, ’efter det skrivna’. Även på svenska kan uttrycket skrivas ut: postskriptum. PS behandlas som en initialförkortning och sätts direkt före ett tillägg till en text, normalt en brevtext. Ett sådant tillägg görs bara i undantagsfall, när man särskilt behöver visa att det rör sig om ett tillägg till den ursprungliga texten.

Man kan behandla det som en rubrik och sätta det på egen rad, utan interpunktion, eller sätta det på samma rad som eftertexten, med punkt eller kolon efter. Det normala är att sätta det på samma rad, med punkt.

PS. Jag kommer inte.

PS: Jag kommer inte.

PS
Jag kommer inte.

Initialförkortningen ds betyder ’densamme’ eller ’densamma’. (Ibland hör man att det skulle vara en latinsk förkortning för deinde scriptum, ’skrift efteråt, därefter’, men det finns det inga som helst belägg för.) Även ds kan skrivas versalt, men gemen skrivning är naturligare.

Många tror att ps och ds är ett fast par och att båda måste sättas ut. Så är det inte. Efter en text med ps behövs dessutom inget ds. Det normala är ju att den som skrivit ps:et också är den som skrivit brevet. Då finns ingen anledning att underteckna ps:et. Om någon annan skrivit ps:et, måste den personen av tydlighetsskäl underteckna det med sitt namn. Bort med ds alltså!

v. 20

Fjällsverige, Fjäll-Sverige eller fjäll-Sverige?

Det kan ibland vara svårt att veta hur man ska skriva sammansättningar som är tillfälliga gäster eller helt nya i språket. Särskilt svårt kan det vara med sammansättningar med ett namn som efterled, där sammansättningen i sig inte utgör ett namn.

Sådana sammansättningar skrivs av tydlighetsskäl ibland med bindestreck mellan sammansättningsleden, med stor bokstav på namnledet. Man följer då normalt huvudregeln om stor begynnelsebokstav på sammansättningar med namn: Fjäll-Sverige, Fjord-Norge. Man kan dock även skriva med liten bokstav på förledet, i synnerhet om sammansättningen är mycket tillfällig: tango-Göteborg, fusk-Rolex.

Tvekar man om huruvida en sammansättning är tillfällig eller etablerad, följer man huvudmönstret och skriver ihop utan bindestreck: Fjällsverige. Man kan förstås även, kanske enklast, formulera sig annorlunda: (de) svenska fjällen, det svenska fjällområdet eller liknande.

^ Upp ^

v. 19

Hur sorterar man organisations- och företagsnamn alfabetiskt?

Flerordiga namn på företag och organisationer sorteras normalt alfabetiskt på det första namnledet. Det gäller även namn där en persons för- och efternamn bildar ett känt varumärke: skriv Svenska spel AB (inte Spel AB, Svenska), Arvid Nordquist HAB (inte Nordquist HAB, Arvid), Björn Borg AB (inte Borg AB, Björn).

Andra företag och organisationer kan ha ett mindre viktigt element som första namnled, följt av ett sorteringsgrundande huvudnamn. Det gäller t.ex. namn med led som skrivs ut mest i formella sammanhang: skriv Maskinparken, AB (inte AB Maskinparken), Handelsbanken, Svenska (inte Svenska Handelsbanken ), Svenska Tecknare, Föreningen (inte Föreningen Svenska Tecknare).

Så sorteras även de flesta företagsnamn som inleds med ett för- och efternamn. De sorteras på efternamnet, med förnamnet placerat efter komma: skriv Andersson byggnads AB, Nils (inte Nils Andersson byggnads AB).

Vid flerordiga namn kan det dock ofta behövas korshänvisningar: Svenska Naturskyddsföreningen placeras lämpligen under både n och s.

v. 18

Svanenmärkt, svanenmärkt, Svanmärkt eller svanmärkt?

Vill man fokusera på själva namnet på märkningen, t.ex. när man nämner det tillsammans med andra märkningar, använder man stor bokstav: ”Svanen, Bra miljöval, Krav – benämningarna på de olika miljömärkningarna är många.”

I sammansättningar är både bestämd form (Svanenmärkt) och obestämd form (Svanmärkt) möjliga. Etablerade sammansättningar har ofta förledet i obestämd form (jfr Folkpartiledare, Riksbankschef, inte Folkpartietledare, Riksbankenchef). Det gäller särskilt sammansättningar där förledet är beskrivande eller har mindre tydlig namnkaraktär. Så är det i detta fall: det är ju en symbol i form av en svan utsatt på förpackningen. Skriv alltså gärna Svanmärkt.

Att benämningen är beskrivande innebär dock också att många skriver den med liten bokstav. Det kan vara rimligt om man snarare utgår från det som en typ av miljömärkning. Då gäller obestämd form: ”Den här förpackningen är både svanmärkt och rättvisemärkt”.

^ Upp ^

v. 17

Plural på initialförkortningar: gps:er eller gps:ar?

Pluralformen för initialförkortningar kan variera. Vid t-genus har förkortningar som slutar på konsonantljud ingen särskild pluralform: ett sms, flera sms, ett pm, flera pm. De som slutar på vokalljud har i regel ändelsen -n: ett cv, flera cv:n, ett id, flera id:n.

Vid n-genus har förkortningar med slut på betonad stavelse normalt ändelsen -er, oavsett om slutljudet är en vokal eller konsonant: en NGO, flera NGO:er, en gps, flera gps:er. Ändelsen -ar får ofta förkortningar med n-genus som har tryck (också) på en annan stavelse än den sista: en cd, flera cd:ar, en BMW, flera BMW:ar.

v. 16

Vi kom för sent eller försent?

Det enda korrekta skrivsättet är för sent. Uttrycket kan jämföras med uttryck som för tidig, för dålig, för varm m.fl. Adverbet för har rollen att ange att det som uttrycks av det följande adjektivet eller adverbet föreligger i en grad eller utsträckning som (i sammanhanget) uppfattas som överdriven.

Att man inte så sällan ser försent i stället för för sent får nog skyllas på en sammanblandning med verbet försena och former av detta, t.ex. i frasen vara försenad. Dessutom anger Svenska Akademiens ordlista formen försent, vilket nog får ses som en ren redaktionell miss.

^ Upp ^

v. 15

Ska man ha punkt efter webb- och e-postadresser som avslutar en mening?

I dag kan man utgå från att så gott som alla människor vet att webb- och e-postadresser inte ska avslutas med punkt, och därför går det bra att sätta ut punkt efter en sådan meningsavslutande adress. Av tydlighetsskäl bör man dock försöka att i första hand placera adressen på annan plats i meningen.

I stället för att skriva

Min e-adress är Emil.Emilsson@bolaget.se.

kan man skriva

Emil.Emilsson@bolaget.se är min e-adress.

När adressen tydligare behöver urskiljas i en omgivande textmassa, kan man också lägga den mellan vinkelparenteser med meningens punkt efter parentesen.

v. 14

Utan like eller utan dess like?

Ofta hör man uttryck som en rättsskandal utan dess like. Eftersom dess här syftar på rättsskandal, är dess onödigt. Normalt bör det därför heta en rättsskandal utan like. Man kan också tänka sig konstruktioner som en rättsskandal som saknar like, en rättsskandal vars like saknas. Dess används lämpligast när det som pronomen står i egen huvudsats och syftar tillbaka på ett huvudord i föregående mening eller sats: Vi står inför en rättsskandal; dess like saknas.

Eftersom utan dess like i dag blivit ett fast uttryck, måste dock även uttryckssättet en rättsskandal utan dess like anses helt korrekt.

^ Upp ^

v. 13

Linné eller von Linné?

När ska man sätta ut namnpartiklar som von, af och de (’av’, ’från’) när man refererar till en persons efternamn? Ja, för kända personer som von Linné kan man ofta utelämna partikeln och bara skriva Linné: ”Linné var en framstående botaniker.” (Det kan vara än mer motiverat för just Linné, som ju inte föddes med namnpartikeln von.)

För personer som inte är fullt lika kända är det naturligare att sätta ut partikeln. Men om ett namn nämns flera eller rentav många gånger i en text, kan det räcka med att sätta ut partikeln inledningsvis och sedan utelämna den: ”von Wachenfelt är ursprungligen en tysk släkt från Hannover. Wachenfelt introducerades som adlig släkt i Sverige 1723.”

För ytterligare andra namn är partikeln mer intimt förknippad med namnets huvudled, och hela namnet upplevs som en fast enhet: De Geer och da Vinci är två exempel där man knappast kan stryka partikeln.

Observera att namnpartiklar som skrivs med liten bokstav också skrivs så om de inleder en mening. Känner man sig osäker på det eller finner det oestetiskt eller otydligt, är det bättre att ändra meningens ordföljd så att namnpartikeln inte inleder meningen.

v. 12

Hur får man fram diakritbokstäver som ë, ç och ø? Och hur gör man om det inte går?

Med moderna trycktekniker och teckenuppsättningar i datorn bör ambitionen vara att så långt möjligt återge diakritiska och främmande tecken från andra språk i svenska texter, inte minst från nordiska grannspråk och svenska minoritetsspråk (danskt æ, danskt-norskt ø, samiskt ŋ etc.). På samma sätt bör utländska skribenter återge å, ä och ö när de skriver ut svenska ord med dessa tecken.

Hur åstadkommer man tecken?
I ordbehandlingsprogram finns diakritiska tecken och specialtecken ofta i funktionen ”Symboler” eller ”Specialtecken” under menyn ”Infoga”. Vissa tecken kan också nås direkt från tangentbordet (ctrl + , + c = ç i Windows). Andra nås via speciella sifferkoder på det numeriska tangentbordet (alt + 0199 = Ç). Tecken kan även hämtas från speciella teckenuppsättningar i olika program.
Har man i ett datorprogram svårt att åstadkomma ett visst tecken, kan man ofta klistra in tecken från andra program eller ändra språkinställningar, t.ex. i webbläsaren eller i teckenuppsättningen i datorn (”Tangentbord” under ”Kontrollpanelen” i Windows).

Hur gör man när de inte kan återges?
Om man i ett visst sammanhang inte kan använda bokstäver som är försedda med diakritiska tecken, t.ex. å, ä och ö, är det i regel inte lämpligt att byta ut den diakritförsedda bokstaven mot ett annat tecken. I stället skrivs bokstaven utan sin diakrit: ï skrivs i, ó skrivs o, å och ä skrivs a, ö skrivs o o.s.v. Detta gäller t.ex. i webbadresser. Observera att man i sådana i dag normalt kan använda både diakriter och tecken från icke-latinska alfabet, även i underadresser: http://www.språkrådet.se/språklådan/. Läs mer om s.k. idn-adresser.

I e-postadresser, där diakritiska tecken än så länge är svåra att använda, kan tecknen i stället användas i den förklarande text som kan stå före eller efter adressen i adressfältet: Åsa Öman <asa.oman@xab.se>.

I mycket speciella sammanhang där a för å, ä och o för ö av någon anledning blir för otydligt, kan man undantagsvis ersätta å, ä och ö med bokstavskombinationerna aa, ae respektive oe.

Andra främmande latinska tecken (utan diakriter) går i de allra flesta sammanhang att använda. Om det inte går och man behöver ersätta dem, får man ta ställning från fall till fall: några skrivs utifrån utseende (latinskt æ ersätts av a + e), andra utifrån motsvarande svenskt tecken (danskt æ ersätts av ä) och ytterligare andra utifrån det ljud de representerar (ŋ – äng-tecken – ersätts av ng).

^ Upp ^

v. 11

Creme fraiche och tete-a-tete eller crème fraîche och tête-à-tête?

Många språk har diakritiska tecken i sitt alfabet: akut och grav accent (é, à), övre ring (å), tilde (õ) etc. Lånord som övertagits direkt från ett främmande språk, liksom främmande namn, behåller sina diakriter när de återges i svenska texter: 4 à 5, Père-Lachaise, crème de la crème, pietà, crème fraîche , Škoda.

I äldre lånord och i lånord som anpassats till svenskan i stavning och böjning, används mer sällan sådana diakriter: ampere, kortege (av fra. ampère, cortège). I ord som entrecôte är diakritåtergivningen mer valfri .

Observera att diakriter ska sättas ut även över stor bokstav: é, É. I datorn finns diakritiska tecken och specialtecken ofta i funktionen ”Symboler” eller ”Specialtecken” under menyn ”Infoga”.

v. 10

I så motto eller måtto?

Det heter i så måtto, vilket betyder ’i det avseendet’, ’på det sättet’. Måtto är en gammal dativform av måtta (’sätt’, jfr no. måte, da. måde). Att den felaktiga formen i så motto är ungefär lika vanlig i dagens texter beror sannolikt på att måtto är ett främmande ord för dagens svenskar, vilket motto (’valspråk’) inte är. Motto är ett italienskt lånord, besläktat med franskans mot, ’ord’.

^ Upp ^

v. 9

Ta eller begå självmord?

Det vedertagna uttryckssätten är begå självmord, ta sitt liv eller ta livet av sig. Ta självmord får ses som en sammanblandning av dessa uttryck, som möjligen beror på att många undviker verbet begå för att det känns något formellt.

Ta självmord är vanligt i språkbruket, i synnerhet i talspråk, men det har en mycket vardaglig stilprägel. I normal sakprosa undviker man det.

v. 8

Hur utformar man punktuppställningar?

När man vill lyfta fram och förtydliga viktig information, kan man ställa upp den på olika rader och markera leden med något speciellt tecken (punkt, tankstreck, stjärna, bokstav, siffra etc.). I många datorprogram finns färdiga typografiska inställningar för olika slags punktuppställningar. Leden skrivs i regel med indrag, i synnerhet när indrag används som styckemarkör i dokumentet i övrigt. Före och efter punktuppställningen har man normalt en blankrad till omgivande löptext.

De led som punktas bör vara parallella, d.v.s. innehållsligt jämförbara och språkligt likformade. Vart och ett av leden kan utgöra en del av en mening, en hel mening eller flera meningar. Man bör dock inte i samma uppställning utforma några led som självständiga meningar och andra som endast delar av meningar.

I övrigt kan punktuppställningar utformas på många olika sätt. Nedan presenteras de vanligaste mönstren.

Ledens självständighet och längd avgör utformningen

När leden i punktuppställningen utgör en direkt fortsättning på satsen som föregår uppställningen, har man normalt inget skiljetecken efter inledningen. Varje led börjar med liten bokstav och endast det sista ledet avslutas med punkt. Det bör inte vara några kommatecken mellan de skilda leden eller något och före det sista ledet.

Kommittén föreslår att
– taket i samlingssalen målas blått
– golvet slipas
– nya karmstolar anskaffas.

Ta med dig
• svampkorg
• stövlar
• renskniv.

När satsen före uppställningen är en självständig mening men tydligt syftar framåt på leden, t.ex. om leden utgör uppräkningar eller exemplifieringar, används kolon. Är satserna i leden korta, har man normalt liten bokstav vid varje led och avslutande punkt endast efter det sista ledet. Utgörs varje led av en fullständig mening, används oftast stor bokstav och punkt efter varje led.

Ta med dig följande saker:
• en ordentlig svampkorg
• stövlar eller kraftiga skor
• en liten renskniv.

Tänk på följande:
• En ordentlig svampkorg räcker till mycket svamp.
• Stövlar eller kraftiga skor är bra om det skulle regna.
• Alla ska ha en egen liten renskniv.

Ju självständigare leden och den föregående satsen är i förhållande till varandra, desto rimligare är det att ha punkt efter denna sats och stor bokstav och egen interpunktion vid varje led. Detta är också det normala när varje led består av flera meningar.

När man ska ut på svampplockning finns det många saker att tänka på.
• Har man en ordentlig svampkorg fylls den inte så snabbt.
• Stövlar eller kraftiga skor är bra om det skulle regna.
• Med en liten renskniv slipper du mycket av rensarbetet hemma. Se till att den är vass.

När punktuppställningen är mer fristående från omgivande löptext eller står helt ensam på egen sida, i egen ruta eller liknande, är utformningen friare. Satsen som föregår leden behandlas då ofta som en rubrik utan kolon eller punkt, och leden skrivs ibland med stor bokstav och helt utan interpunktion. I första hand bör man dock följa reglerna ovan.

Ta med dig följande saker
• En ordentlig svampkorg
• Stövlar eller kraftiga skor
• En liten renskniv

^ Upp ^

v. 7

Fanér och manér eller faner och maner?

Det korrekta skrivsättet är faner, d.v.s. utan akut accenttecken. Stavning med é förekommer också sedan länge, dock inte i ordböckerna. Detsamma gäller för övrigt baner, medan maner även ges sidoformen manér i SAOL. Anledningen till att just maner men inte baner eller faner tas upp i accentförsedd variant, är att det existerar ett ord maner med annan betoning och annan betydelse.

Det akuta accenttecknet (´) används i vanliga ord bara över ett e i slutställning, t.ex. abbé, europé, idé, sufflé (plus något hundratal andra ord). I namn förekommer dock é lite ymnigare, bl.a. i vanliga namnändelser som én och ér (Hultén, Montán m.fl.).

Maner (utan accent) hade gärna fått vara ”ensamform” i SAOL. Risken för sammanfall är i stort sett obefintlig, och vi klarar oss ju bra utan accent i betydligt vanligare ord, t.ex. banan och fasan, trots att dessa är homografiska med bana-n och fasa-n.

v. 6

E-post eller epost?

Man skriver e-post, med bindestreck, eftersom e är en förkortning (för ”elektronisk”) och sammansättningar med förkortningar skrivs med bindestreck: t-bana, u-sväng, cd-skiva. Skrivning utan bindestreck blir vanligare, också i engelskan (email), men e-post är alltså det korrekta.

^ Upp ^

v. 5

S. 321–329, s. 321–29 eller s. 321–9? 1952–1959 eller 1952–59?

Av tydlighetsskäl bör man om möjligt alltid skriva ut båda hela sidtalen: s. 321–329. Med en reducering av det andra ledet tjänar man som synes in väldigt få tecken, och det är bara i särskilda undantagsfall där man har mycket begränsat utrymme, t.ex. i register och tabeller, som kan man tänka sig att tillåta strykingar: s. 321–29 (i andra hand s. 321–9). Detta bruk är vanligare i engelskspråkiga länder.

Årtal skrivs tydligast 1952–1959, men kan också skrivas reducerat: 1952–59 (dock inte 1952–9). Detta fall skiljer sig från sidangivelserna. Årtalet är grupperat i två olika enheter, århundrade för sig (19) och decennium och år (59) för sig. Till skillnad från sidfallet brukar man ju också läsa ut intervallet förkortat: ”nittonhundrafemtiotvå till femtionio”.

v. 4

Stor eller liten bokstav på partierna i riksdagen?

Namnen på alla politiska partier – även på dem som tillhör riksdagen – bör skrivas med versal begynnelsebokstav: Centern, Socialdemokraterna. Detta rekommenderas också i Myndigheternas skrivregler. Även i sammansättningar bör versal begynnelsebokstav användas, t.ex. Folkpartiledaren.

Också initialförkortningarna för partinamnen bör skrivas med versal: C, M, S, V, FP, MP etc. Det gäller även förkortningar som skrivs inom parentes efter personnamn: ”Per Persson (C) kräver åtgärder.”

Ideologiska personbeteckningar och liknande, där partibenämningen inte utgör ett namn, skrivs med liten bokstav: socialdemokraterna i hans släkt.

Obs. att denna rekommendation är en ändring från den gamla rekommendationen i Svenska skrivregler. En ny utgåva av skrivreglerna kommer hösten 2008.

^ Upp ^

v. 3

ABF:s eller ABFs? AIK:are eller AIK-are?

Förkortningar som skrivs med versaler, t.ex. TCO, ABF, bör bilda genitiv med kolon: TCO:s, ABF:s. Den modellen är den enda möjliga vid genitiv av sådana förkortningar som skrivs med enbart gemener, t.ex. vd:s. Därför är det bättre att alltid hantera också versala förkortningar så och inte skriva TCOs, ABFs.

Kolon är också det naturliga vid bestämd form och plural: dvd:n, vd:ar. Vid avledningsändelser kan både bindestreck och kolon användas: AIK-are eller AIK:are. Vid en del avledningsändelser är bindestreck det naturligaste valet: vd-mässig hellre än vd:mässig.

v. 2

Cochleaimplantat eller kokleaimplantat?

Ett hörselimplantat eller kokleaimplantat är ett hjälpmedel som genom elektrisk stimulering av hörselnerven i öronsnäckan ger gravt hörselskadade och döva personer möjligheter att uppfatta ljud. I Sverige används ofta den medicinska termen cochleaimplantat, och förkortningen ci används flitigt i såväl tal som skrift. Men i svenskan bör ordet stavas med k, d.v.s. kokleaimplantat. Ordet cochlea är det latinska ordet för ’snigel’, som i sin tur kommer från det grekiska ordet kokhlias, som betyder ’snigel, skruv’ och kokhlos ’spiralsnäcka’. Att den rekommenderade stavningen inte överensstämmer med förkortningen är av mindre betydelse. Det finns flera andra exempel i svenskan där förkortningar lever sitt eget liv, t.ex. intelligenskvot som ofta förkortas iq (från intelligence quotient) och tuberkulos, som förkortas tbc (från tuberculosis). Naturligtvis kan även ordet hörselimplantat användas!

Kokleaimplantat är en kontroversiell teknik. Dövrörelsen var till en början starkt emot tekniken när den kom i början av 1990-talet, speciellt när operationer började göras på döva barn. Det fanns en djupt rotad rädsla för att det s.k. orala synsättet – som betonade hörselträning och läppavläsning – skulle komma tillbaka, något som döva haft dåliga erfarenheter av. Man såg en risk för att kampen för att få teckenspråket som undervisningsspråk i specialskolan skulle gå förlorad eller att döva barn skulle integreras i den kommunala skolan. Läkarvetenskapen och föräldrar såg däremot tekniken som en möjlighet och var oförstående till det starka motståndet bland döva. I dag har dövas synsätt svängt något. Kokleaimplantat kan ses som en resurs om det kombineras med tvåspråkig undervisning, d.v.s. teckenspråk och svenska. I specialskolan för döva får barn med hörselimplantat i dag särskild undervisningstid på talad svenska. Men undervisningsspråket är i huvudsak teckenspråk.

^ Upp ^

v. 1

Åh, oh, ah, puh eller å, o, a, pu?

Vissa interjektioner avslutas ibland eller alltid med h: åh, oh. Den stavningen kan vara avsedd att återge en tendens till h-uttal, men den är nog lika ofta ett försök att skilja orden från andra likalydande ord (en å, en ö) eller en import från andra språk (som oh i engelskan).

Hur bör man då skriva? I princip skriver man utan h, såvida inte stavning med h är allenarådande konvention. Svenska Akademiens ordlista ger o som enda form och å som första form: ”O, vad roligt.” I många fraser är o den enda möjliga formen: o du saliga m.fl.

Det är också rimligt att skriva a och ä (som SAOL har som andraform): ”Ä, det struntar jag väl i.” Däremot är t.ex. stavningen puh den i stort sett enda förekommande: ”Puh, vad svettigt.”

I normalt språkbruk undviker man att dubbelteckna vokaler för att markera extra vokallängd, d.v.s. man bör inte skriva aa(h), oo(h), åå(h) etc. Vi avråder helt från avslutande h i uttryck som näh (nä för nej) m.fl.

Uppdaterad 17 december 2009

Ansvarig för sidan: Språkrådet

Skriv ut