Ledare Språkvård 4/2006
Ett års språkpolitik
Den 7 december 2005 antog den svenska
riksdagen fyra mål för svensk språkpolitik. Vi har skrivit om dem åtskilliga
gånger i Språkvård, men de tål att upprepas:
• Svenskan ska vara huvudspråk i Sverige.
• Svenskan ska vara ett komplett och samhällsbärande språk.
• Den offentliga svenskan ska vara vårdad, enkel och begriplig.
• Alla ska ha rätt till språk: att utveckla och tillägna sig svenska språket, att utveckla och bruka det egna modersmålet och nationella minoritetsspråket och att få möjlighet att lära sig främmande språk.
Nu har vi levt ett drygt år med språkpolitiken. Har den nämnvärt påverkat språksituationen i Sverige? Nej, språkligt beteende sitter djupare än att det låter sig förändras av allmänna målformuleringar.
Men 2006 har ändå visat språkpolitikens nytta. Ett par stora debatter har präglat året. Universitetsfolk har intensivt diskuterat förhållandet mellan engelska och svenska i forskning och högre undervisning. Språkpolitikens två första mål ger vägledning: landets huvudspråk är svenska, och svenskan ska vara komplett, det vill säga möjlig att använda inom alla viktiga samhällsområden. Uppenbarligen kan den då inte stängas ute från svenska universitet och högskolor.
I medierna har man bråkat om litteraturkanon och blattesvenska – två oklara begrepp, väl ägnade att förstöra viktiga debatter. Den yviga diskussionen handlade i mycket om svenskundervisningen och modersmålets roll. Det fjärde språkpolitiska målet löser inte problemen men ger en rimlig utgångspunkt: alla har rätt till Sveriges gemensamma språk, svenskan, och alla har rätt till sitt modersmål, vilket det än är av de minst 150 som finns i Sverige.
Ungefär så kan målen fungera. De är riktmärken att hålla sig till när samhällsproblem av språkligt slag radar upp sig. De ger åtminstone utgångspunkter för diskussionen.
En annan fråga är om Sverige under 2006 kommit närmare eller längre från de fyra målen. Det vet vi inte, och vi vet nog inte heller ännu hur vi ska ta reda på det. Metoderna för att mäta språkpolitisk måluppfyllelse är minst sagt outvecklade. Redan att ställa sig uppgiften är dock ett framsteg.
Svensk språkpolitik är alltså en typisk ettåring: liten, oerfaren och tämligen maktlös, men ivrig, nyfiken och expansiv. Något vi absolut inte vill vara utan.
Olle Josephson
chef för Språkrådet
• Svenskan ska vara huvudspråk i Sverige.
• Svenskan ska vara ett komplett och samhällsbärande språk.
• Den offentliga svenskan ska vara vårdad, enkel och begriplig.
• Alla ska ha rätt till språk: att utveckla och tillägna sig svenska språket, att utveckla och bruka det egna modersmålet och nationella minoritetsspråket och att få möjlighet att lära sig främmande språk.
Nu har vi levt ett drygt år med språkpolitiken. Har den nämnvärt påverkat språksituationen i Sverige? Nej, språkligt beteende sitter djupare än att det låter sig förändras av allmänna målformuleringar.
Men 2006 har ändå visat språkpolitikens nytta. Ett par stora debatter har präglat året. Universitetsfolk har intensivt diskuterat förhållandet mellan engelska och svenska i forskning och högre undervisning. Språkpolitikens två första mål ger vägledning: landets huvudspråk är svenska, och svenskan ska vara komplett, det vill säga möjlig att använda inom alla viktiga samhällsområden. Uppenbarligen kan den då inte stängas ute från svenska universitet och högskolor.
I medierna har man bråkat om litteraturkanon och blattesvenska – två oklara begrepp, väl ägnade att förstöra viktiga debatter. Den yviga diskussionen handlade i mycket om svenskundervisningen och modersmålets roll. Det fjärde språkpolitiska målet löser inte problemen men ger en rimlig utgångspunkt: alla har rätt till Sveriges gemensamma språk, svenskan, och alla har rätt till sitt modersmål, vilket det än är av de minst 150 som finns i Sverige.
Ungefär så kan målen fungera. De är riktmärken att hålla sig till när samhällsproblem av språkligt slag radar upp sig. De ger åtminstone utgångspunkter för diskussionen.
En annan fråga är om Sverige under 2006 kommit närmare eller längre från de fyra målen. Det vet vi inte, och vi vet nog inte heller ännu hur vi ska ta reda på det. Metoderna för att mäta språkpolitisk måluppfyllelse är minst sagt outvecklade. Redan att ställa sig uppgiften är dock ett framsteg.
Svensk språkpolitik är alltså en typisk ettåring: liten, oerfaren och tämligen maktlös, men ivrig, nyfiken och expansiv. Något vi absolut inte vill vara utan.
Olle Josephson
chef för Språkrådet
Uppdaterad 12 januari 2007
Ansvarig för sidan: Språkrådet
