Veckans språkråd 2007

I ordböckerna ges entydigt besked: pilgrim skrivs med ett m i böjningsformerna pilgrimen och pilgrimer. Men stavningarna pilgrimmen, pilgrimmer är mycket vanliga i bruket. Det beror på att många uppfattar ordet som en sammansättning och uttalar det med två betonade stavelser. Eftersom man uttalar slutstavelsen -grim med kort vokal framför m, tror man att m-ljudet ska dubbeltecknas (jfr fiskstim, fiskstimmet).

Skälen till att m-ljudet traditionellt inte dubbeltecknas är tre:
1. I stort sett alla andra substantiv som slutar på -im, har kort vokal och -mm- i bestämd form och plural är enstaviga: rim, stim, lim m.fl. Pilgrim är dock inte en sammansättning med ett enstavigt ord grim. Det härstammar i stället från latinets flerstaviga peregrinus (senare pelegrinus) med betydelsen ’resande’, ’främling’.

2. Ledet -grim har i mångas uttal inte heller huvudbetonad stavelse, vilket talar emot dubbelteckning.

3. Ledet -grim kunde förr även uttalas med lång vokal. Det framgår av äldre stavningar som pellegrijm. Mot den bakgrunden verkade stavningen pilgrimen, pilgrimer rimligare.

Eftersom dagens uttal ofta har både kort vokal i -grim och betoning också på det ledet, bör man kunna acceptera såväl pilgrimen, pilgrimer som pilgrimmen, pilgrimmer.

E-brev som skickas till främmande personer, till företag etc. utformas på samma sätt som vanliga brev. Precis som för sådana bör man anpassa språk och stil till mottagaren. Även hälsningsfraser är desamma i e-brev och vanliga brev.

Vilka hälsningsfraser ska man då använda? Hej! blivit en inledande standardfras i brev som riktar sig till enskilda personer och som inte är mycket formella, och motsvarande avslutningsfras är Med vänlig hälsning eller Vänliga hälsningar. Hej med punkt är ett nedtonat, lite opersonligare hej, liksom hej med komma. Komma kräver liten bokstav i efterföljande mening.

Hej. Jag heter ...

Hej,
jag heter ...

I formella och opersonliga brev och e-brev klarar man sig ofta utan hälsningsfras. Då kan det räcka med en ärenderubrik. Vid e-brevväxlingar, liksom vid mer privata e-brev, kan hälsningsfraserna vara betydligt kortare och informellare. Då räcker det ofta med ett inledande hej och ditt namn som avslutningsfras.

Förkortningar bör inte användas i onödan. De må vara praktiska för skribenten, men de kan ge läsaren problem. Förkortningar hör hemma framför allt i sådan text där utrymmet är begränsat, t.ex. i kataloger och tabeller eller i parenteser och fotnoter. Observera då att förkortningar verkligen ska vara korta för att vara meningsfulla. Eller dylikt förkortas alltså hellre e.d. än el.dyl. Mycket korta ord bör inte förkortas, såvida inte utrymmet kräver det. Undvik fx för fax, apr. för april etc.

Ett fåtal mycket vanliga förkortningar – t.ex., m.m., etc., o.s.v., d.v.s., bl.a. – går dock bra att använda, i synnerhet om uttrycken förekommer ofta i en text.

I facklitteratur av olika slag brukas ofta speciella förkortningar, som kräver en särskild förklaringslista för att bli begripliga. I skönlitterärt språk däremot förekommer förkortningar mycket sparsamt.

När man återger namn på företag och andra organisationer behöver man som skribent inte följa logotypformer och liknande som bryter mot normala skrivregler. (För den som skriver på uppdrag av den aktuella organisationen kan villkoren förstås vara annorlunda.) Det innebär att man normaliserar namnet när det gäller sådant som stor och liten bokstav, skiljeteckan, genitivform och ordbildning. Här följer några exempel på sådan normalisering.

Man ändrar stor bokstav mitt inne i ord
GöteborgsOperan → Göteborgsoperan

Lite bokstav i början av namn ändras till stor
e-count AB → E-count AB

Initialförkortade namn som utläses som ord (inte bokstav för bokstav) skrivs med små bokstäver (utom första)
IKEA → Ikea

Särskrivningar skrivs ihop eller förses med bindestreck och foge-s enligt normala regler
Löfbergs Lila Hallen → Löfbergs Lila-hallen eller Löfbergs lila-hallen
Skurup Hallen → Skurupshallen

Man följer normal genitivböjning och sätter, enligt huvudregeln, ofta stor begynnelsebokstav endast på första ledet i flerordiga namn
Stockholm Vatten Festival → Stockholms vattenfestival

Svårtillgängliga och okonventionellt använda skiljetecken stryks i regel
e·on (E.ON) → Eon

Titlar och liknande förses beoende på sammanhang och betydelse med artikel (en, ett) ibland, ibland inte. När man vill ange att en person hör till en viss grupp, klass eller typ, skriver man utan artikel: Han var läkare. Hon har utbildat sig till polis. Min syster är miljöpartist. Anders är far till fyra barn.

Ibland kan grupptillhörigheten preciseras med ett adjektiv: Min bror är katolsk präst. Om vi däremot sätter in andra typer av adjektiv före substantivet, t.ex. värderande adjektiv, måste vi i regel sätta ut artikel: Hans far var en skicklig smed (jämför Hans far var smed). Adjektivet skicklig beskriver en egenskap hos individen, medan katolsk preciserar den prästkategori som brodern tillhör.

Det förekommer dock att obestämd artikel används även vid kategorisering, troligen efter engelskt mönster:  Hans fru är en läkare, själv är han en datakonsult. Det bryter mot svenskans artikelsystem och är därför olämpligt.

I vissa fall av den här typen medför det också en betydelseskillnad om vi sätter ut artikel eller inte: Anders lever som (en) enstöring. Thomas arbetade som (en) slav på plantagen. Det är bara varianterna utan en som anger att personen verkligen hör till den aktuella gruppen, d.v.s. till enstöringar och slavar. Med en blir innebörden snarast att de lever eller beter sig på ett sätt som liknar det typiska för enstöringar och slavar.

Det är inte ovanligt att ordet syra får ett e i sammansättningsfogen: kolsyresnö. I nya sammansättningar, liksom där risk för sammanblandning mellan orden syra och syre finns, bör man dock låta syra stå ofärändrat i sammansättningar. Skriv alltså t.ex. folsyraberikad, folsyrabrist för att undvika sammanblandning med det etablerade syrebrist. Formen syra får av tydlighetsskäl gärna användas också i andra sammansättningar, även där risken för missförstånd är mindre. Skriv t.ex. hellre saltsyralösning än saltsyrelösning.

Det latinska ordet addendum, ’som bör läggas till’, har förekommit ganska länge i svenskan, främst i pluralformen addenda. Det används om tillägg av olika slag och i synnerhet om en bilaga som förs in i en bok efter det att huvudtexten satts.

Att ordet ökat i användning beror sannolikt på engelskt inflytande. Egentligen är det ett rätt onödigt ord när vi nu har det för alla fullt begripliga ordet tillägg. Använd alltså hellre det.

Den korrekta sammansättningsformen för ordet som substantiv är fotbollsförbund. Nästan alla uttryck med tre ordled har ett sådant foge-s mellan led två och tre. Man bör alltså skriva t.ex. Europeiska fotbollsförbundet, Internationella fotbollsförbundet, fotbollsförbunden i Danmark och Norge etc.

Att det svenska förbundet en gång bestämde sig för en s-lös form (fotbollförbundet) är bara att beklaga. Det är osäkert varför det blev så, men troligen utgick man från den engelska formen, football association. Som journalist eller liknande kan man gärna ”korrigera” det och skriva Svenska fotbollsförbundet. Man kan då välja mellan att ha stor bokstav på andra ordet såsom man i förbundet ofta själva skriver, eller följa huvudregeln för flerordiga namn och bara ha stor bokstav på första ledet.

Läs mer om foge-s.

För några decennier sedan konstruerades orden verkar, förefaller, tycks, syns, känns etc. i princip bara med som om: ”Det verkar som om det ska börja regna”. I dag har också som att blivit mycket vanligt: ”Det verkar som att det ska börja regna”. Som om och som att används här i regel synonymt, och båda varianterna måste accepteras. Konstruktion utan om och att blir också allt vanligare: ”Det verkar som det ska börja regna”. Den varianten kan ofta också accepteras men är mer vardaglig och talspråklig.

Ibland finns dock en viktig nyansskillnad mellan som om och som att, där som om fungerar mer som liknelse och har mer hypotetisk funktion medan som att mer uttrycker att något är ett faktum.

Som att vore t.ex. naturligt att använda i en mening som ”Det verkar som att det har regnat”, d.v.s. där det framställs som ett faktum att det har regnat. Som om används i ett sådant sammanhang oftare om något ovisst och framåtpekande: ”Det verkar som om det ska börja regna” (”Det verkar som att det ska börja regna” är också möjligt men antyder säkrare tecken på annalkande regn). ”Det verkar som att du har mycket att göra” är på samma sätt mer ett konstaterande av att du faktiskt har mycket att göra; ”Det verkar som om du har mycket att göra” är mer av gissning eller fråga om huruvida du har mycket att göra.

Fröken används mycket sällan i Sverige över huvud taget, och titeln känns ofta onaturlig för den som redan varit gift en gång. Fru används relativt ofta som titel för lite äldre kvinnor, oavsett civilstånd.

Ser man till hur kvinnor själva vill tituleras, behåller änkor ofta sin frutitel. Frånskilda kan vilja behålla den ibland, men ofta känns det onaturligt att tituleras fru när man inte längre är gift.

Normalt använder vi i Sverige i dag varken fru eller fröken (eller herr) som titel. Är man osäker gör man därför klokast i att slopa titeln och bara använda personens namn. Samma råd gäller tjänste- och utbildningstitlar, som vi i Sverige är sparsamma med att använda.

Allt oftare ser man uttrycket ruggad om datorer, mobiltelefoner etc., av engelskans rugged, ’stark, stabil, tålig’. Exempel ur DN: ”PCQT producerar s k ruggad dator- och kommunikationsutrustning för extrema miljöer, en snabbväxande nisch i försvars- och industriapplikationer.”

Både i svenskan och engelskan används ordet också om ojämna och behandlade ytor, som i ruggat stål och ruggat tyg.

I betydelsen ’stark, stabil, tålig’ får ruggad ses som en anglicism. När det gäller datorer och andra apparater är tålig ett bättre övergripande svenskt ord. Ett förstärkande extratålig kan fungera ibland, liksom det mer allmänna robust. Gäller tåligheten något mer specifikt, kan man förstås precisera det till stöttålig, vattentät, smutsavvisande eller vad det nu handlar om för egenskap apparaten har.

Man kan säga att det finns två huvudsakliga ordbildningstyper för att beteckna en person som mer eller mindre stadigvarande lever och eventuellt är medborgare i ett land och som har sina kulturella, etniska eller språkliga rötter någon annanstans.

För det första har vi modellen finlandssvensk, sverigefinne. Där betecknar förledet lands- eller områdesnamn och substantivefterledet nationalitet, etnisk eller språklig tillhörighet eller dylikt.

Etablerade nations- och folkslagsbeteckningar av detta slag skrivs ofta med liten bokstav efter mönster från liknande beteckningar som svensk och fransman: sudettysk, kosovoalban, bulgarienturk. Mer tillfälliga sammansättningar skrivs med stor bokstav, i likhet med andra sammansättningar med geografiska egennamn: Frankrikesvensk. För att betona tillfälligheten används ibland bindestreck: Madeira-svenskar.

För det andra finns modellen grekcypriot, turkbulgar, svenskamerikan. Där syftar substantivefterledet på en stat eller ett område där personen har medborgarskap eller bor. Här betonas alltså något mer geografisk än etnisk och språklig hemvist.

Hur betecknar man då etniska somalier som bor eller har medborgarskap i Sverige? Svensksomalier, som är klart vanligast i medierna, bör egentligen beteckna somalier (boende i Somalia) med svenskt ursprung. Detsamma gäller Somaliasvensk. De bildningarna är alltså olämpliga. Man bör i stället använda sverigesomalier (alt. Sverigesomalier) om man vill betona den somaliska identiteten. Somaliesvensk kan möjligen användas om man vill betona den svenska hemvisten eller det svenska medborgarskapet, men den bildningen är sämre. Det går förstås också bra att använda fraser som svenskar med somaliskt ursprung och liknande.

På samma sätt är Sverigeamerikan en amerikan i Sverige och en svenskamerikan en amerikan med svenska rötter. Amerikasvensk är mindre brukligt men används ibland om svenska invandrare i Amerika under 1800-talet. Dessvärre används en och samma beteckning ofta med olika betydelser (se svensksomalier ovan), så för att undvika onödiga tvetydigheter vore det en stor fördel om ovanstående mönster följdes t.ex. i dagstidningarna. Mönstret Sverigefinne, Finlandssvensk, Sverigesomalier är då det normala valet.

Avslutningsvis kan det finnas situationer då man vill betona en persons olika nationella identiteter lika mycket. Precis som man talar om en svensk-norsk ordbok ('ordbok mellan norska och svenska'), kan man då tala om t.ex. en svensk-dansk person ('svensk och dansk') eller svensk-grekisk identitet.
 

Nationalencyklopedins ordbok översätter engelskans compliance med tillmötesgående; överensstämmelse, iakttagande (in compliance with, 'i enlighet med'); eftergivenhet, foglighet.

Vilken översättning som är lämlig beror på sammanhang och perspektiv. Engelsmännen har ett ord för flera perspektiv och delinnebörder – vilket resulterar i ett otillfreddsställande vagt uttryck – men på svenska bör vi precisera oss så mycket vi kan. Som övergripande uttryck, t.ex. för att beskriva vad s.k. compliance teams sysslar med, kan ibland norm- och standardsäkring fungera. Regelefterlevnad, möta/följa krav på efterlevnad etc. kan användas när det verkligen handlar om regler och man särskilt vill betona kravet på efterlevnad. Ibland handlar det mer om att ansluta sig till regler, normanslutning. Men det beror mycket på vad det är man ska följa: normer, standarder, regler, processer etc.

Det finns fall där svenska skrivkonventioner och så kallad internationell standard skiljer sig åt. Som skiljetecken vid klockslag är t.ex. det normala i Sverige punkt – kl. 9.05 – medan kolon – kl. 9:05 – rekommenderas i standarden SS-ISO 8601 (Dataelement och datautväxling – skrivsätt för datum och tid). I samma standard anbefalls datumskrivning enligt formatet 2007-05-21, ett skrivsätt som förekommer en del i Sverige men nästan bara här. I andra länder förekommer flera andra skrivsätt, t.ex. det i Europa spridda skrivsättet 21.5.2007.

Till Språkrådet får vi ofta frågan varför vi i Sverige skriver ”fel” och varför vi valt att inte ansluta oss till internationell standard. När det gäller svenskt bruk och internationella standarder (som det ibland kan finnas ett dokument med en svensk standard för) kan man kort säga att vi i svenska sammanhang följer svenska skrivkonventioner. I internationella sammanhang (vilket inte är detsamma som utomlands i vilket land som helst utan bara där flera olika länder måste enas om ett skrivsätt) används med fördel internationell standard, i den mån standarden är känd och har något slags internationell de facto-status. Det är långt ifrån alltid fallet.

Att Sverige, eller närmare bestämt SIS (Swedish standards institute), anslutit sig till en standard innebär att man godkänt den och att den kan användas, inte minst i internationella sammanhang. Det innebär dock inte alls att alla bör följa denna standard i alla sammanhang. Att tro det är en ren missuppfattning kring standarders status och användning.

En rad ord har i svenskan har s.k. inre böjning och böjs efter genus på det ord de står i bestämning till. Det gäller bl.a. ord som slutar på -dera, t.ex. endera – ettdera, ingendera – ingetdera, någondera – någotdera, vardera – vartdera, vilkendera – vilketdera. Andra exempel är halvannan – halvtannat, varenda – vartenda, vareviga – varteviga.

Det heter alltså vartdera partiet och vartenda parti eftersom parti har t-genus, inte vardera partiet och varenda parti. Trots det är de sista varianterna i dag betydligt vanligare i bruket. Vi tycks vara på väg att förlora känslan för genusböjning för flertalet av ovanstående ord. Rekommendationen står dock fast: t-former som vartdera och vartenda är de enda korrekta för ord med t-genus.

Community böjs i svenskan oftast en community, flera communityn (communityer hade varit en möjlig plural, jfr juryer, ponnyer – men den förekommer mycket sparsamt). N- och t-genus är ungefär lika vanligt i obestämd form, men i bestämd form är n-genus, communityn, ca tio gånger vanligare än t-genus, communityt. Engelska ord på -ity brukar bli ord på -itet på svenska, och sådana ord har generellt n-genus. Eftersom dessutom de allra flesta engelska lånord på -y har n-genus i svenskan (baby, ponny, jury, sulky, hobby), tycker vi att det är rimligast.

När det gäller frågan om ett mer svenskt ord för begreppet, finns en utredning på Svenska datatermgruppens sidor:

Svar: Community är inte en engelsk fackterm utan ett ord i vardagsspråket som kan översättas på många olika sätt. I Internetsammanhang kan svenska motsvarigheter vara t.ex. intressegrupp, webbforum eller nätförening.

Kommentar:
Ordet används både för gemenskapskänsla (the sense of community in our church), och för någon samling människor som har någonting gemensamt, i synnerhet för att kontrastera dem mot andra människor i deras omgivning som inte är del av gemenskapen (the Polish community in London).

Förutom att ordet används i sin vanliga mening även i datorsammanhang (programming community, Java user community etc.) har det också mer speciellt dykt upp i sammansättningen virtual community, som använts för de nätverksbaserade sociala grupperingar som bildas eller uppstår spontant när människor umgås elektroniskt. Ibland refererar community i stället till den plats eller det forum där en grupp möts; då används t.ex. termer som webbforum och nätförening.

Community betyder många olika saker, och kan och bör inte översättas med en enda term på svenska. I de flesta sammanhang är gemenskap en lämpligt vag term, men i vissa fall kan samfund, sammanhang, socialt sammanhang, samhälle, nämnd, kommun, (användar)grupp, klick eller liknande vara mer på sin plats; ibland kan det passa bättre med en omskrivning med vi eller lokal (community board: stadsdelsnämnd; community spirit: vi-känsla; community college: lokal eller regional högskola; community service: samhällstjänst; retirement community: pensionärssamhälle).

Community är något av ett modeord och starkt värdeladdat. De flesta som använder community vill betona den värdegemenskap som de innefattas av, men det finns personer som tar anstöt: de känner sig uteslutna från sammanhanget i fråga när termen används.

Ordböckerna innehåller sällan flerordiga uttryck, och därför står där i regel bara långtifrån med tillägget "även i två ord". Den sistnämnda kommentaren antyder att formerna skulle vara synonyma, men så är inte riktigt fallet.

Prepositionsfrasen långt ifrån används i första hand med konkret innebörd, t.ex. för att ange geografiska avstånd: "Kiruna ligger långt ifrån Stockholm." Det står då i regel tillsammans med ett nominal. Det hopskrivna adverbet långtifrån styr normalt ett adjektiv och används oftast med överförd innebörd som negerande uttryck ('inte alls'): "han är långtifrån så snygg som han säger", "hon är långtifrån dum".

Ibland kan betydelsen både vara konret och abstrakt: "Låten ligger långtifrån/långt ifrån etta på svensktoppen" kan tolkas både som att den definitivt inte är etta, eller som att avståndet mellan låtens listplacering och toppen är stort. Är man osäker på vilken form som passar bäst i sammanhanget, går det alltid bra att använda den särskrivna varianten.

Många tror att man ska skriva ortnamnet i en postadress med versaler, och att det dessutom bör vara två mellanslag mellan postnummer och ortnamn: 112 47 STOCKHOLM. Dessa konventioner går tillbaka på Postens gamla maskinläsningskrav för adresser, och de kraven är sedan länge inaktuella.

Visst kan man skriva ortnamn med versaler på ett brevkuvert, men det normala är att skriva det med gemener, och med endast ett mellanslag mellan postnummer och ortnamn. Det är det skrivsätt vi rekommenderar: 112 47 Stockholm.

Ibland ser man också rekommendationen att sätta ut förtydligande landskoder framför postnumret, t.ex. SE för Sverige: SE-112 47 Stockholm. Landskoder används bara när man skickar post till och från utlandet, men kan då vara ett bra sätt att säkerställa att brevet kommer rätt. Fler landskoder hittar man hos Posten.

När två sedan tidigare etablerade förkortningar paras ihop, sätter man i normalfallet bindestreck mellan: ip-tv, cd-rom. Om en sådan hopparning i sig bildar ett mycket frekvent uttryck, kan det ibland vara motiverat att snarast se de två förkortningarna som en sammahållen förkortning. Och då är skrivning utan bindestreck naturlig. Jämför lan ('local area network') och wlan ('wireless local area network') o.s.v.

Vi rekommenderar i första hand hd-tv, men den dominerande varianten i bruket är hdtv (och HDTV). Båda varianterna är accepterade, men den med bindestreck principiellt rimligare. Detsamma gäller t.ex. lcd-tv och ip-tv. För dessa två uttryck är skrivning med bindestreck den vanligaste varianten i bruket.

Vad slutligen gäller valet mellan gemen och versal skrivning av ovanstående förkortningar, rekommenderar vi gemen form: hd-tv, lcd-tv, ip-tv. Initialförkortningar som inte är egennamn och som är mycket frekventa i allmänspråket, skrivs med fördel med små bokstäver: cd, pc, vd, mc, tv, hd-tv.

Initialförkortningar får ibland t-genus, ibland n-genus: ett cv, ett id; en vd, en tv. Några förkortningar kan ha både n- och t-genus: en eller ett pm.

a) I en del fall styr förstås det fullständiga uttryckets genus: en generaldirektör – en gd. Curriculum vitae har neutrumgenus i latinet, alltså ett cv. Det gäller framför allt där det fullständiga uttrycket känns starkt närvarande, att man mentalt är medveten om det fullständiga uttryckets genus.

b) För främmande uttryck kan ibland ett motsvarande svenskt ords genus påverka. Det skulle vara konstigt att säga ett ISP (Internet service provider, 'Internetleverantör') eftersom man tänker på en leverantör. Möjligen är det den något felaktiga uttolkningen 'meritförteckning' som gjort att en cv också är vanligt i bruket. Om svenska ord tillåts styra genusvalet eller inte beror dock mycket på hur tydligt man uppfattar att det underförstådda svenska ordet är så att säga mentalt närvarande eller inte.

c) Initialförkortningar som lånats in från andra språk får annars ofta t-genus. Och vissa förkortningar får t-genus även om det fullständiga uttrycket har n-genus: en promemoria men i dag oftast ett pm, en identitet men ett id o.s.v. Ett argument för detta är att de enskilda bokstäverna har t-genus: ett p, ett m, alltså ett pm.

d) Slutligen kan vanliga efterled till förkortningarna påverka: en cd-skiva, en cd-spelare, alltså en cd; en pdf-fil, alltså en pdf. Är man osäker på genus (eller pluralböjning) av ett uttryck, är det för övrigt ofta bra att lägga till ett efterled som man känner till genus (och plural) för: en cv-bilaga, en rfid-tagg o.s.v.

Initialförkortningars genus styr av olika faktorer, och man får ofta ta ställning från fall till fall. Är man osäker om det är en eller ett, t.ex. för en ny förkortning i språkbruket, är ofta neutrum en rimlig gissning enligt argument c).

Bägge orden finns. Med harmoniera avses dels betydelsen (i konstnärligt fackspråk) ’vara i harmoni’ (t.ex. om toner eller färger), dels (mera allmänt) ’överensstämma’.

Med harmonisera avses dels (i musikaliskt fackspråk) ’förse [en melodi] med harmonier eller ackord’, dels (mera allmänt) ’bringa i överensstämmelse/samklang’, ’få att överensstämma’, ’bringas att harmoniera’.

Lite tillspetsat kan man säga så här: när man harmoniserar två företeelser, gör man detta i syftet att de sedan ska harmoniera.

I rubriker och andra fristående meningar går det bra att inleda med siffror: ”34 döda i tågkrasch.”

För löptext avråder skrivregler och skrivhandböcker i regel från att börja en mening med siffror, eftersom meningsgränsen då kan bli svårare att urskilja. Det kravet är dock inte särskilt hårt, och det går ofta utmärkt att börja meningar med siffror: ”1997 flyttade han till Säffle.”

Man bör dock inte börja var och varannan mening med siffror, och inte heller låta en mening börja med siffror om föregående mening avslutas med siffror. Då kan texten bli svårläst.

När man vill undvika att låta en mening börja med siffror, kan man lämpligen försöka ändra ordföljden: ”Han flyttade till Säffle 1997.” Om meningen inleds med ett årtal, kan man låta den inledas med ordet år: ”År 2001 föddes Bengt.”

Man kan förstås också använda bokstäver: ”Femtiosju människor skadades vid olyckan i går.” Däremot bör man inte skriva ”Femton milliliter …” i en menings början och senare, inuti en mening, skriva ”15 ml”. Man bör alltså vara konsekvent när man återger numeriska uppgifter av samma slag. I nämnda exempel är det bättre att använda sifferuttrycket 15 genomgående.

Romerska siffror förekommer ibland i numrering, på klockor, för regentnummer, i punktuppställningar och i sidnumrering av separata bilagor, inledningskapitel etc. För att ange siffrorna används i svenskan i regel versalbokstäver. Gemena siffror används dock ibland för sid- och kapitelnumrering.

Romerska siffror sammanställs i princip till tal genom att adderas till varandra. När en lägre siffra står före eller efter en högre siffra innebär det att det lägre talet skall dras ifrån respektive adderas med det högre talet. Endast en lägre siffra får stå före en högre siffra. Lika taltecken som återkommer omedelbart efter varandra, ska adderas: II = 2, XX = 20, CCC = 300. Detta gäller dock bara tecknen I, X, C och M, aldrig V, L och D. Endast tre lika siffror i rad är tillåtna (i nutida användning), med undantag för M (MMMMM = 5000).

Systemet byggs främst upp av I = 1, V = 5, X = 10, L = 50, C = 100, D = 500 och M = 1000.

I = 1
XX = 20
CC = 200
II = 2
XXI = 21
CCC = 300
III = 3
XXIX = 29
CD = 400
IV = 4
XXX = 30
D = 500
V = 5
XL = 40
DC = 600
VI = 6
L = 50
M = 1 000
VII = 7
LX = 60
MM = 2 000
VIII = 8
LXX = 70
IX = 9
LXXX = 80
X = 10
XC = 90
XI = 11
C = 100
XIX = 19
CX = 110

Exempel årtal: 1999 = MCMXCIX; 2004 = MMIV

På bl.a. webbplatsen Ugglan kan man få tal med arabiska siffror omvandlade till romerska siffror och tvärtom.

I ordböckerna ges endast lukta på. Dofta betyder där 'sända ut doft'. I Språkbruket är det numer dock mycket vanligt med konstruktionen dofta på (rosor, vin etc.). Vill man uttrycka sig enligt de traditionella normerna, undviker man det och skriver lukta på. Dofta på kan dock inte längre sägas vara fel.

Däremot heter det t.ex. luktsinne, inte doftsinne som man ibland stöter på. Och doft innebär alltid något positivt, 'vällukt'. Man kan alltså inte säga att något "doftar unket", annat än i skämtsamma sammanhang.

Att dofta på blivit så vanligt beror med säkerhet på att det neutrala ordet lukta i dag för många har negativa konnotationer, d.v.s. fått betydelsen 'lukta illa'. Lukta kan dock användas helt neutralt, ibland som ekvivalent till det positiva dofta, ibland till de negativa stinka och osa.