Kapitel 1

Vi talar på många ställen i boken om löptext. Det är helt korrekt. Men i typografiska sammanhang talar man snarare om brödtext som kontrast till rubriker, ingress etc. I första punktsatsen talas vidare om luft. I facksammanhang säger man oftast ljusrum. För att få ett bra visuellt intryck runt hela boken krävs ett ordentligt ljusrum runt och inom satsytan. Därvid är det främst ”marginalerna” som skapar ljusrum.

Marginalerna är dock en diskutabel benämning. Det finns strängt taget endast en marginal per sida – yttermarginalen. Man kan även tala om innermarginalen, men den korrekta benämningen är bunten (i varje fall i en flersidig publikation med en vänster- och en högersida på varje uppslag). Det som finns upptill kallas sidhuvud eller bara huvud och det som finns nedtill kallas sidfot eller bara fot. Dessa två brukar inte kallas för marginaler.

Förslag till preciserad text:

Placera text på tillräckligt avstånd från papperskanterna. Det måste finnas ett ordentligt ljusrum omkring textmassan. Normalt bör innermarginalen vara minst, sidhuvudet lite större, därnäst yttermarginalen och sist foten som alltid bör vara avsevärt större än de övriga.

Inskriven: 8.12.2008 

Teckensnitt och typsnitt är helt synonyma och likvärdiga termer. I facklitteratur dominerar numera teckensnitt, medan typsnitt är den vanligaste termen i såväl talspråk som allmän litteratur. Båda termerna är lexikaliserade, lika etablerade och utbytbara mot varandra. De ska dock inte förväxlas med font som är någonting annat (se nedan). På engelska finns bara en term: typeface.

Inskriven: 8.12.2008 

I boken står: ”Vanliga antikvatypsnitt är Times (ser ut så här), Garamond (ser ut så här) och Courier (ser ut så här). [...] Vanliga linjärtypsnitt är Helvetica (ser ut så här), Verdana (ser ut så här) och Arial (ser ut så här).”

Eftersom typsnitten kan se så olika ut, borde det stått ”kan t.ex. se ut så här”.

Kommentar

Valet av typsnittsexempel bör revideras till framtida utgåvor. Times finns i en mängd olika versioner med snarlika namn men olika utseende. Det är specialgjort för smala dagstidningsspalter och mindre lämpat för enkla textdokument. Raderna blir lätt för långa med Times, och texten därmed svårläst. Även Garamond finns i ett stort antal versioner som skiljer sig avsevärt från varandra. Courier är ett rätt udda typsnitt med ”skrivmaskinsliknande” utseende. Bra antikvatypsnitt är t.ex. Garamond, Galliard och Sabon.

Helvetica och Arial kan sägas vara samma sak. Arial är Microsofts efterhärmning av Helvetica och benämningen Arial förekommer därför mest i Windowsvärlden. Även för Helvetica och Arial finns många olika skärningar. Verdana är ett utmärkt typnitt, men det är specialgjort för läsning på bildskärm. Bra linjärtypsnitt är t.ex. Verdana, Frutiger och Gill sans. Bra typsnitt för läsning på bildskärm är linjärerna Verdana, Trebuchet och Tahoma och antikvan Georgia. Verdana är dock det mest lättlästa av dessa.

Inskriven: 8.12.2008

I boken skriver vi att ”i mallar för brev, rapporter, pm och liknande brukar radlängden vara 13 cm, ca 55–60 nedslag, och teckenstorleken 12 punkter”. Det optimala är dock normalt 45–55 nedslag per rad.

Om raden blir för lång och det dessutom kombineras med ett för litet radavstånd, blir det svårt för ögat att uppfatta vilken rad som är den nästa. Typografisk erfarenhet har visat att optimal radlängd är 45–55 nedslag (inklusive mellanslag). Detta gäller i princip oavsett teckensnitt och teckengrad. Man kan sträcka sig ned till 35 och upp till 65 nedslag per rad men inte längre. Och givetvis måste radavståndet ökas när radlängden ökar.

55–60 nedslag är däremot vanligt i Worddokument. Det beror på att Microsoft gjort 16 cm radlängd till grundinställning. Många använder slentrianmässigt också typsnittet Times i Worddokument, vilket ger extra många nedslag per rad.

Vid användning av liten teckengrad eller smala teckensnitt kommer fler tecken att rymmas per cm radlängd. En lättläst text måste ha ett lagom antal tecken per rad. Radlängden anges därför bäst som antalet nedslag per rad, inte i mm eller cm.

I boken sägs om raderna att ”de ska inte vara längre än att läsaren kan läsa raden utan att vrida på huvudet”.

Här en liten precisering:

Ögat kan endast ”läsa” när det står stilla. En textrad består av flera ordbilder med vardera tre–fem ord. Därför måste blicken stegvis flyttas åt höger på raden mellan fixeringspunkterna. Ju längre rad, desto fler ordbilder att avläsa och desto fler förflyttningar av ögat. Om textraden är för lång, blir det kanske fyra–fem förflyttningar i stället för två–tre. Då går läsningen mycket långsammare och man blir tröttare. På samma sätt riskerar en alltför kort rad inte bara att bli gluggig och rik på avstavningar, den leder också till att ögonen måste använda väldigt mycket energi till ständiga
radbyten, vilket är mycket tröttande.

Inskriven: 8.12.2008

I exempeltexterna används gemena siffror. I den övriga (svarta) texten används däremot versalsiffror (tabellsiffror). Det är lite olyckligt, eftersom versalsiffror egentligen inte bör användas i brödtext – som ju är skriven med gemener. Siffror bör i löpande text alltså ha ungefär samma utseende som bokstäver. I vårt fall är det förlagets mallar och formgivning som styrt valet.

Det kan finnas anledning att i speciella fall använda versalsiffror för att få ett snyggare resultat, t.ex. för markering av speciella numreringar och för uttryck som A4.

Inskriven: 8.12.2008

I punktuppställningen under 1.1 står det att man ska vara sparsam ”med kursiv, fetstil, understrykningar och andra markeringar”. Men i avsnittet 1.6 sägs sedan inget om understrykningar.

Understrykningar är en rest från skrivmaskinstiden då det inte fanns möjlighet att använda fet, kursiv etc. Det finns numer ingen som helst anledning att använda sig av understrykningar. Det är bättre att markera med kursiv eller fet stil.

(För kursivering och fetning av skiljetecken, se 1.6.2 nedan.)

Förslag till preciserad text:

Var sparsam med kursiv och fet stil samt andra markeringar. Använd kursiv stil endast i enstaka ord, inte i långa meningar. Använd aldrig understrykningar.

Inskriven: 8.12.2008

I boken skriver vi att ”spärrning bör användas ytterst sparsamt, eftersom den bryter upp ordbilden och kan göra texten svårläst”. 

Man kan göra följande tillägg:

Lätt spärrning (ökning av teckenmellanrummen) bör oftast användas dels i versala ord (t.ex. versala rubriker), dels när (tre) ord med kapitäler inleder ett stycke eller när de utgör en kolumnrubrik. Enstaka gemena ord bör aldrig spärras. Det förstör ordbilden. Använd i stället kursiv eller fet stil för markering. Grundregeln är alltså: Spärra alltid versalord och kapitälord. Spärra aldrig gemener.

Inskriven: 8.12.2008 

Får man använda punkt efter rubriker? Nej, man skriver normalt inte punkt efter rubriker. Däremot sätter man ut frågetecken och utropstecken.

Punkt efter rubriker förekommer dock i vissa undantagsfall. Dels förekommer det i vissa speciellt placerade rubriker, som radrubriker och s.k. nedryckare.

Dels förekommer det i speciella textsammanhang, t.ex. i reklamannonser där den grafiska formen inte följer det normala mönstret med rubrik, eventuell ingress och brödtext. Ett fetat ord överst i en annonstext kanske inte fungerar som sammanfattande rubrik utan mer som ett fetat nyckelord eller inledningsord till den övriga texten.

I reklamtexter kan man alltså behöva ta ställning till lämplig interpunktion från fall till fall, men i tidningstext och i alla andra normala textsammanhang följer man principen: ingen punkt efter rubrik.

Inskriven: 9.2.2009

I 1.8 borde det framgått tydligare att vi med rubriker också inkluderar underrubriker.

I boken har vi behandlat underrubrik som en sammanfattande benämning på rubriktyper som mellanrubriker, kantrubriker etc. I annan litteratur används benämningarna ibland tvärtom, så att mellanrubrik är nivån mellan huvud- och underrubrik. Andra gånger behandlas de synonymt. Vi tycker att vår indelning är rimlig, men vi borde förklarat den under 1.8 och 1.8.6. I 1.8 (”Underrubrikerna ska ha täckning …”) används underrubrik lite slarvigt.

Vi ger några exempel på tänkbara teckengrader för olika rubriknivåer. Observera dock att det inte behöver vara några dramatiska hopp mellan nivåerna. Underrubriker kan sättas i samma grad som brödtexten (med fet eller kursiv) eller 2 punkter större. Sedan kan man öka med 2, 4 eller 6 punkter i varje steg upp till högst 24 punkter om det gäller vanliga dokument eller böcker.

I kommande utgåvor bör vi ha tydligare exempel på den grafiska utformningen av olika rubriknivåer.

Inskriven: 8.12.2008

I förra utgåvan använde vi den typografiska termen horunge (ensam rad överst eller nederst på en sida). Är det okej att tala om horunge i typografiska sammanhang eller anses det olämpligt eftersom ordet i andra sammanhang används som invektiv? 

För typografer är detta ett så lexikaliserat (fast) uttryck att de knappast tänker på den ursprungliga innebörden. För icke-typografer kan ordet dock väcka olämpliga associationer (det var därför vi tog bort ordet i nuvarande utgåva). Behöver man omtala fenomenet, kan man ofta använda beskrivande uttryck i stället, som ensamrad.

På engelska används orphan respektive widow, och de orden är på sätt och vis bättre eftersom de tydligare antyder att något övergivits eller blivit kvar. Behöver man särskilda termer för fenomenet, skulle man då kunna använda översättningarna föräldralös(ing) (horunge) och änka (dubbel horunge).

Inskriven: 8.12.2008