Dövlärarkongress ger döva upprättelse

Efter 130 år kom erkännandet att Milanokongressens beslut från 1880 har skadat döva under lång tid. I ett uttalande, som antogs den 19 juli vid Vancouverkongressen, tar ansvariga i dövundervisningen avstånd från alla resolutioner som antogs på Milanokongressen, vilket ledde till att teckenspråket slutade användas i dövundervisningen. Man ”uppmanar världens länder att minnas historien och att försäkra sig om att [döv]undervisningen accepterar och respekterar alla språk och alla former av kommunikation”. Uttalandet har ett starkt symbolvärde. Milanokongressen betraktas nämligen som ett mörkt kapitel i dövas historia.

Dövundervisningen i Europa sträcker sig tillbaka till 1700-talet. I Sverige började man undervisa döva barn 1809. Redan tidigt uppstod en strid om vilken undervisningsmetod som var bäst: tecken- eller talmetoden. Vid den internationella dövlärarkongressen i Milano beslöts det att undervisningen ska förlita sig på talmetoden, som innebar att de döva eleverna skulle lära sig tala och avläsa på läpparna. Teckenspråket förpassades från dövskolorna och föräldrarna uppmanades att inte använda teckenspråk med sina barn.

Milanobeslutet fick starkt negativa följdverkningar för döva runtom i världen. Dövas modersmål och kulturella identitet motarbetades, döva lärare fick sluta sina anställningar på dövskolorna, döva fick inte delta i beslut som rörde dövundervisningen och dövas möjligheter i arbetslivet begränsades.

Sedan i slutet av 1900-talet har det skett förändringar och teckenspråket används numera i undervisningen, men fortfarande varierar synen på teckenspråket runtom i världen. Olika blandformer av landets nationalspråk och teckenspråk används i dövundervisningen i vissa länder. I Sverige råder uppfattningen att en tydlig tvåspråkighet är det bästa för eleverna. I svenska YLE:s arkiv finns en film som visar hur talundervisningen gick till under 1970-talet.

Den internationella dövlärarkongressen är inte en fast organisation. Olika organisationskommittéer turas om att arrangera kongressen som hålls vart femte år. Läs mer om 21st International Congress on the Education of the Deaf.

Uttalandet från Vancouverkonferensen kan läsas både i engelsk originaltext och i svensk översättning här. Deklarationen beskrivs också i en film på internationellt teckenspråk.