En internationell konferens om forskning om språkvård och språkpolitik hölls i Saltsjöbaden den 9–10 juni. Ett nittiotal forskare och språkvårdare från Norden men också från Europa och USA deltog.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth öppnade konferensen med att berätta om den svenska språkpolitiken och det nya förslaget till språklag. Hon betonade särskilt hur viktigt det är att barn och ungdomar får möjligheter att utveckla både sin svenska och sitt modersmål, om det är ett annat språk än svenska.
EU-kommissionären för mångspråkighet, Leonard Orban, besökte konferensen och höll ett kort anförande. Bland annat sade han att det fanns mycket att lära av svensk sfi-undervisning och modersmålsundervisning.
Fyra särskilt inbjudna internationella forskare höll var sitt längre anförande:
Ulrich Ammon, språksociolog från Tyskland, talade om språkval i EU och andra organisationer. Det är viktigt att tänka igenom de principiella grunderna för språkvalen. Det är ofta en fråga om att väga det kostnadseffektiva mot det rättvisa – att orättvist gynna ett enda språk blir i längden inte heller effektivt. Ibland är urvalsgrunderna uppenbart politiska. Tyska och japanska fick inte bli FN-språk 1945, medan arabiskan lyftes in vid oljekrisen 1973.
Sally Johnson, brittisk språkvetare, betonade i sitt föredrag om den tyska stavningsreformen från 1996 att språkvård är en social verksamhet, minst lika mycket som en språkvetenskaplig. Stavningsreformen innebar ytterst marginella förändringar, till exempel att man fått flera fall av tre likadana konsonanter i följd i sammansättningar av typen
brännnässla,
ägggula. Mindre än vart hundrade ord i löpande text påverkades. Men det räckte för att Günter Grass och andra kulturpersonligheter skulle ryta om kulturskymning, föräldrar anmäla skolor till författningsdomstolen och reformen så småningom gå i kvav. Stavningsreformatorerna brast inte i lingvistiska insikter. Men de klarade inte att på ett tidigt stadium förankra förslagen i tongivande kretsar.
David Graddol, från The English Company, föreläste om engelskan under 2000-talet. Han visade kurvor fram till 2050 över hur antalet engelsktalare bara ökar: snart 400 miljoner i Indien, 330 miljoner i Kina. Motsvarande kurvor för andra europeiska språk låg stilla, eller böjde till och med av nedåt. Men om några årtionden kommer betydligt mer än dubbelt så många att tala kinesiska än engelska.
Susan Gal, språkforskare från USA, hade fått förhinder varför hennes föredrag i stället lästes upp. Det handlade om minoritetsspråk och platsens betydelse – framför allt hur lite kartor över språks utbredning säger om det faktiska språkbruket. Många instämde i Susan Gals synpunkter. Den danska forskaren Anne Holmen exemplifierade med danska skolböckers utbredningskartor över arabiska; de upplyser om att språket finns i västra Asien och norra Afrika. Men Köpenhamn vimlar av arabisktalande skolbarn, påpekade hon. De får aldrig syn på sig själva i skolbokskartorna.
Konferensen finansierades av medel som återstod när Svenska språknämnden avvecklades 2007, och Språkrådet var medarrangör. Samtliga konferensföredrag kommer att tryckas i en bok som kommer ut till sommaren 2009.