Månadens ord 2008

En almanacka behövs för att vi ska kunna hålla ordning på årets dagar och skriva upp vad vi ska göra på vissa dagar. Fast numera säger de flesta allt oftare kalender.

Båda orden kan alltså beteckna en förteckning över årets dagar, uppställda vecka för vecka, månad för månad. Det finns fickalmanackor, skrivbordsalmanackor, planeringsalmanackor, väggalmanackor eller för den delen fickkalendrar, skrivbordskalendrar, planeringskalendrar, väggkalendrar. Och det finns fotoalmanackor, konstalmanackor, sportalmanackor, fotokalendrar o.s.v.

Men man säger bara adventskalender eller julkalender. Om man talar om en tideräkning säger man också kalender: den julianska kalendern (som vi hade tidigare), den gregorianska kalendern (som vi har nu). Och man talar om kalenderår för att ange en period från den 1 januari till den 31 december. Verksamhetsår, budgetår m.m. kan men behöver inte vara lika med kalenderår. Kalender kan också användas om andra företeckningar eller kataloger, som taxeringskalendern och adelskalendern. Fast den internationellt kända adelskalendern heter Almanach de Gotha.

Både almanacka och kalender har funnits i svenskan sedan 1500-talet. De har kommit in via tyskan. Till tyskan kom de från latinet (almanachus respektive kalendarium). Almanacka kan följas tillbaka till grekiskan (almenikhiaka). Sannolikt ligger ett egyptiskt ord bakom, och ordet betecknade till en början just egyptiska almanackor. Latinets kalendarium var en förteckning över skulder som man hade att inkräva, och ränta på skulderna skulle betalas den första varje månad; kalenda, som det hette.

I dagens svenska är kalendarium snarast liktydigt med en sorts evenemangskalender (jämför t.ex. kalendariet över språkkonferenser o.l. på denna webbplats). Kalendarium böjs i svenskan som akvarium: ett kalendarium, de där kalendariet, flera kalendarier, kalendariepublicering (sammansättningsform).

Idrottstermer tas inte sällan över i bildlig betydelse i allmänspråket. En politiker tar time-out, ett projekt är på upploppet, en lärare höjer ribban. Ett idrottsord som håller på att ta samma väg är kantboll. Det är från början en bordtennisterm: kantbollen är oberäknelig och kan ställa till med vad som helst.

Inom travsporten, eller snarare travspel, är kantboll också en etablerad term för hästar med oberäkneliga, svårförutsägbara segerchanser.

På nätet börjar man nu hitta kantboll som beteckning för udda inslag eller överraskningar. Om de är av positivt eller negativt slag är ofta svårt att bedöma. Man kan t.ex. beteckna en avvikande låt som veckans kantboll.

I någon av Stieg Larssons böcker lär en person beskrivas som en kantboll. Vårt äldsta belägg på den överförda betydelsen kommer också från ett inlägg som Stieg Larsson skrev på tidningen Expos webbplats i juli 2004, strax före sin död. Där svarar han signaturen Emmis som ställt frågor om Expo. Stieg Larsson tycker att alla frågor utom en är förutsägbara och enkla att besvara. Men på en fråga börjar Larssons svar: ”Här kommer en kantboll. Faktiskt den enda riktigt intressanta frågan.”

Vi väntar nu bara på att Reinfeldt, Sahlin eller någon annan medial nyckelperson säger ”den ministern är regeringens kantboll” eller ”den här frågan har blivit en kantboll”. Då kommer vi snart alla att tala om kantbollar.

Ett ord som ser ut som det alltid har funnits men som ändå är relativt nytt är inspel i betydelsen ’inlägg eller initiativ (gärna karaktäriserat av nytänkande)’. Det började dyka upp på 1990-talet och är vanligt inte minst i politikersvenska.

Som term inom bollsporter är ordet äldre. I bl.a. handboll används det normalt i betydelsen ’passning till medspelare som befinner sig nära motståndarnas mål’, och i golf är det ’ett slag av bollen in på greenen’.

Motsvarande ord finns i både danskan (indspil) och norskan (innspill). Även där verkar den nya överförda betydelsen kunna dateras till 1990-talet. Så vem har lånat från vem? Ofta brukar det vara svenskan som står som långivare till grannspråken. Men här finns det indikationer på att det är tvärtom: svenskan har lånat det från danskan eller norskan.

Framgångsrika löpare världen över och vanliga motionärer använder sig alltmer av en metod som kallas fartlek. Metoden går ut på att man springer i omväxlande takt helt efter eget behag. På så sätt blir träningen en lek och motiverar till bra resultat. Metoden är genial i sin enkelhet.  Det var den svenska tränaren Gösta Holmér som hittade på den på 1930-talet.

Det har tagit sin tid för ordet att nå vidare kretsar, men i dag är det exporterat till andra språk, t.o.m. till engelska. Där väcker ordet en del fnissig munterhet, eftersom engelska fart betyder ’släppa väder’, vilket i sin tur är samma ord som fjärta.  Men det är bildat till fart och lek, alltså en lek med fart. På engelska heter det fartleks i plural, men på svenska blir det givetvis fartlekar.

Något som verkligen ligger i tiden är det som på engelska ofta kallas downgrading, att varva ner, ta det lugnt och fokusera på de få saker i livet som verkligen är viktiga. Den uppmaningen ges nu i mängder av livsstilslitteratur till den stressade nutidsmänniskan. På svenska fungerar det normalt bra med trappa ner eller varva ner (subst. nedtrappning, nedvarvning).

Men ofta behöver man precisera sitt orval (både på svenska och engelska), och då kan andra uttryck vara aktuella, som växla ner eller växla om (subst. nedväxling) i sammanhang som ’växla konsumtionsinriktning’, sänka krav som i ’sänka krav och förväntningar på sig själv’ eller skala av i betydelsen ’rensa bort oviktiga saker i liver och fokusera på det viktiga’.

Även på engelska används olika uttryck, även om downgrading ofta nämnts i svenska texter. Det ordet är olämpligt eftersom det är ett ord med mycket allmän innebörd som i engelskan används i många olika sammanhang (ekonomi, it, meteorologi etc.) med många olika betydelser.

Robert Gustafsson talade om fulöl och finöl i en reklamkampanj för Spendrups för några år sedan. Reklamen fick stort genomslag och de flesta svenska bryggerierna tog av marknadsföringsskäl bort den så kallade råfrukten i sina öl och ersatte den med ren malt. Sedan dess har prefixparet fin- och ful- blivit allt vanligare i våra omdömen om olika slags produkter och fenomen.

Några av en stor mängd motsatsbildningar de senaste åren är fin- och fulfusk, fin- och fulkultur, fin- och fulvin (billiga boxviner), fin- och fulbilar, fin- och fulblogg, fin- och fulsprit och fin- och fulskvaller. Därtill kommer några informella brottstermer – fulregistrering, fulköp på nätet – och några verbbildningar: fulspäda (bränsle), förfula, fula ut (politiska motståndare).

Se den klassiska reklamfilmen med Robert Gustafsson på Youtube.

Sjuk har länge använts bildligt om något som inte är som det ska, alltså tvivelaktigt. Linné skrev till exempel så här 1752 om en räkning som han ansåg felaktig: ”Conferera ... Carlesons bref med Edra ock mina, så synes straxt, at räkningen är … siuk i högsta grad.”

Sedan 1990-talet har sjukt också slagit igenom som allmänt förstärkningsord, som väldigt eller grymt. Betydelseutvecklingen är alltså: ’inte frisk’ > ’avvikande på ett negativt sätt’ > ’avvikande från det normala’ (oavsett om det är positivt eller negativt).

I dag kan man vara helt sjukt bra. Man kan vara sjukt dålig också. Man kan till och med vara sjukt sjuk och sjukt frisk! Så kan man ha sjukt mycket pengar och det kan vara sjukt svårt att gå ned i vikt.

På 1960-talet slog sjuk humor (efter motsvarande engelska uttryck) igenom framför allt i tidningen Mad under Lasse O’Månssons redaktörskap. Det som avses är humor med groteska eller till och med sadistiska motiv. Det som är sjukt kul behöver inte vara sjuk humor, men sjuk humor tycker många är sjukt kul. Och färger som är grälla och uppseendeväckande kan kallas sjuka.

Så nog kan sjuk användas på många sätt. Man kan undra om frisk kan bli allmänt förstärkningsord. Då kunde man vara friskt sjuk.