Ord i almanackan

Denna dag, den 6 januari, har det gått 13 dagar efter julafton. (På engelska räknar man på ett annat sätt och kallar den Twelfth Day, alltså tolftedagen.) Dagen firas till minnet av de tre vise männens besök hos Jesusbarnet. Därför finns i den nya namnlängden i almanackan de namn som man förknippar med dessa vise män, i modern form Kasper, Melker och Baltasar. Det är den enda dagen i almanackan som bär tre namn.

Ofta står i almanackan den längre formen trettondedag, men liksom man kan säga trettondel i stället för trettondedel, kan man också säga trettondag. Aftonen före heter trettondagsafton. Det kan tyckas konstigt när det heter bl.a. julafton, påskafton och inte juldagsafton, påskdagsafton. Anledningen är att tretton inte kan fungera som namn på en helg, vilket jul och påsk kan. Fast av och till hör man varianten trettonafton.

Se denna text som teckenspråksfilm.

Tykobrahedagar (ibland kallat egyptiska dagar eller förkastade dagar) är 33 otursdagar under året. Dagarna förtecknades i Bondepraktikan. I januari var t.ex. dagarna 1, 2, 4, 6, 11, 12 och 19 förkastade. Värst av alla dagar under året ansågs den 11 januari vara.

Benämning tykobrahedag (Tycho Brahe-dag) är känd sedan början av 1800-talet. Den danske 1500-talsastronomen Tycho Brahe sägs ha fått i uppdrag av den astrologiskt intresserade kejsaren Rudolf II i Prag att fastställa vilka dagar på året som var mest otursamma. Brahe ansågs dessutom själv ha varit otursförföljd. Det är dock oklart huruvida tykobrahedag går tillbaka på något av detta eller mer allmänt syftar på Brahes verksamhet som astrolog och att vissa dagar brukar utpekas som olycksbådande i astrologin.

Föreställningarna kring tykobrahedagarna var förr många. Var man född på en tykobrahedag levde man inte länge, och gjorde man det var det i armod, flyttade man eller bytte arbete var man alltid bedrövad och reste man utomlands kom man sällan hem igen och fick mycket ont utstå.

Numera avses med tykobrahedag en dag då ”allting går snett” för någon.

Tykobrahedagar enligt Bondepraktikan:
januari: 1, 2, 4, 6, 11, 12, 19
februari: 11, 17, 18
mars: 1, 4, 14, 15
april: 10, 17, 18
maj: 7, 15, 18
juni: 6
juli: 17, 21
augusti: 2, 10
september: 1, 18
oktober: 6
november: 16, 18
december: 6, 11, 18.

Denna dag är en minnesdag över offren för det nazistiska folkmordet av judar, men också av romer och andra grupper, under andra världskriget. Den 27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz och andra läger. Minnesdagen har bara firats i några år, och instiftandet av dagen hänger ihop med ett nyvaknat intresse för denna period.

Ofta ser man skrivningen Förintelsen med versal, fast historiska händelser och perioder normalt skrivs med gemena bokstäver. Det kan vara befogat med versal här, eftersom det annars kan bli svårt att uppfatta vad det är som åsyftas. Den här benämningen skiljer sig från benämningar som innehåller något ord eller någon orddel som betecknar period eller historisk händelse (t.ex. rike, krig, tid, ålder, dag).

Se denna text som teckenspråksfilm.

Söndagen efter fjärde söndagen efter trettondagen kallas kyndelsmässodagen. Den firas till minnet av när Maria bar fram Jesus i templet. Den latinska benämningen missa candelarum, ’ljusmässa’, har hos oss genom det äldre svenska ordet kyndel, ’bloss, ljus’, omvandlats till benämningen kyndelsmässa. Denna dag brukar man följdriktigt ha en ljusprocession i kyrkan.

Dagen firas egentligen 2 februari, men i svenska kyrkan fjärde söndagen efter trettondagen.

Se denna text som teckenspråksfilm.

Den 21 februari är det Internationella modersmålsdagen, instiftad av Unesco år 2000 för att främja språklig mångfald.

200 modersmål i Sverige
I Sverige finns ingen riktig språkstatistik men uppskattningsvis talas närmare 200 modersmål. Störst är svenskan med ungefär 8 miljoner talare, näst störst finskan med ca 300 000 talare. Många modersmål har bara ett par hundra talare i Sverige, som de afrikanska språken woolof eller mandinka. Finska, samiska, meänkieli, romani och jiddisch har en särskild ställning som nationella minoritetsspråk, sedan Sverige ratificerat den europeiska minoritetsspråkskonventionen 2000.

Att få möjlighet att utveckla sitt modersmål är ett grundläggande behov för varje människa. Den som berövas sitt modersmål får ett svårare liv. Forskningsresultaten är tydliga. Invandrarbarn som får mycket undervisning på sitt modersmål klarar sig bättre i skolan och blir oftast också bättre på svenska. Elever med skolgång på annat språk än sitt modersmål, t.ex. gymnasister med svenska som modersmål som läser sina ämnen på engelska, lär sig mindre än de annars skulle göra.

Ny svensk språkpolitik
Framtiden för modersmålen i Sverige är en politisk fråga. Minoritetsspråk och invandrarspråk måste få synas mer i samhället. Undervisningen i andra modersmål än svenskan måste byggas ut i skolorna.

Inte heller svenskan har en självklar framtid. I dag håller svenskan på att överges som verksamhetsspråk inom högre forskning och utbildning liksom inom viktiga delar av arbetslivet. Det finns en risk att svenskan blir ett språk bara för enklare sysslor och gamla traditioner, och inte det språk som alltid kan användas i Sverige.

Sverige har sedan 1 juli 2009 en särskild språklag. I den ingår bland annat att svenska språket ska vara huvudspråk i Sverige och att svenskan ska vara ett komplett och samhällsbärande språk. Vidare står det i den att alla har rätt till ett språk. Det innebär rätten att utveckla och tillägna sig svenska, att utveckla och använda det egna modersmålet och minoritetsspråket och att få möjlighet att lära sig främmande språk. Kan vi förverkliga dessa mål har svenskan och andra modersmål i Sverige förutsättningar för en god framtid. Stannar målen på papperet kommer kunskapsklyftor och sociala motsättningar att förstärkas av språkklyftor.

Ordet modersmål
Ordet modersmål har funnits i svenskan åtminstone sedan 1500-talet. Det är en direktöversättning av latinets lingua materna. Inom svenskt utbildningsväsen kan modersmål i dag användas för att beteckna alla modersmål utom svenskan, det som förut – med en missvisande term – kallades hemspråk. Språkrådet tycker av många skäl att det är olyckligt att använda modersmål i en betydelse som utesluter svenskan.

Mer information om internationella modersmålsdagen hittar du hos Unesco och hos Skolverket.

Ytterligare frågor om språken i Sverige, svenskan och svensk språkpolitik besvaras gärna av Språkrådet. Ring Lena Ekberg 08-442 42 01 eller Birgitta Lindgren 08-442 42 06.

Jämställd svenska på internationella kvinnodagen?

På internationella kvinnodagen den 8 mars kan det vara på sin plats att uppmärksamma jämställdheten i svenska språket. Svenskan liksom många andra språk rymmer en del som speglar att vi har levt och delvis fortfarande lever i ett samhälle där mannen utgör normen och normalvärdet. Det ger oss språkriktighetsproblem med pronomen och yrkesbeteckningar.

För trettio år sedan kunde man fortfarande använda han som könsneutralt pronomen: ”Om någon vill röka måste han gå ut på balkongen.” Det språkbruket verkar inte lika naturligt i dag för alla. Det finns flera andra uttryckssätt att välja på:

– Man kan skriva han eller hon. Det går bra i kortare texter där precisionen är viktig, men blir otympligt i längre texter. Undvik skrivsättet han/hon!

– Man kan omformulera till plural: ”Om några vill röka får de gå ut på balkongen.” Det är oftast den enklaste lösningen men fungerar inte alltid.

– Man kan använda den: ”Om någon vill röka får den gå ut på balkongen”. Uttryckssättet blir vanligare både i tal och skrift och kan gott användas oftare.

Däremot är det ingen bra idé att försöka införa nya pronomen som h-n (i skrift), hen eller hoan. De har små möjligheter att slå igenom.

Ett annat problem är yrkesbenämningar som slutar på -man. En rådman och riksdagsman kan lika väl vara kvinna som man. Språkrådet tycker inte det är någon bra idé att införa dubbla, könsmärkta beteckningar som rådkvinna och riksdagskvinna. Då är det bättre med könsneutrala beteckningar, t.ex. tingsdomare och riksdagsledamot.

Flertalet yrkesbeteckningar är könsneutrala i dag: arkitekt, journalist, studierektor, ekonomiassistent, barnskötare, lärare, säljare etc. Välj alltså lärare snarare än lärarinna om kvinnliga lärare. På samma sätt är det helt onödigt att kalla kvinnliga idrottare för hopperskor, löperskor, simmerskor etc.

Realistiskt sett kommer vi dock att få dras med vissa icke könsneutrala yrkesbeteckningar åtskilliga år framöver, bl.a. sådana på -man. Det verkar svårt att ersätta ombudsman i fall som justitieombudsman med ombud. Ett fall av omvänd språklig könsdiskrimnering är att man i Sverige inte ersatt sjuksköterska med ett könsneutralt sjukskötare som man gjort i finlandssvenskan.

Vårdagjämningen brukar infalla den 20 eller 21 mars. Det är den dag då dag och natt är lika långa, eller som det lika exakt som vackert heter i Nationalencyklopedin: "den tidpunkt då solen under sin årliga rörelse längs ekliptikan passerar himmelsekvatorn från söder mot norr". Därefter blir dagarna längre tills midsommar inträffar, då allt vänder. Vid höstdagjämningen (den 22 eller 23 september) passerar solen himmelsekvatorn från norr mot söder.

Dagjämning är sannolikt en sammandragning av dag- och nattjämning. Dagjämning heter equinox på latin (ordagrant 'jämnnatt' eller 'jämndygn'), och det har man lånat in i engelskan, där vårdagjämning blir vernal equinox (vernal går tillbaka på latinets vernalis 'vårlig'). Det är svårt att tro att engelsmän skulle kunna ha samma förhållande till detta knastertorra lärda uttryck som vi kan ha till vårdagjämning.

Ordet våffeldagen för den 25 mars är en missuppfattning av namnet vårfrudagen, som Marie bebådelsedag tidigare kunde kallas. Dagen kom att uppfattas som en dag då man äter våfflor. Vår fru var en benämning på jungfru Maria, och bebådelse betyder 'kungörande, förebud'. Det är fråga om ängeln Gabriels budskap till Maria att hon skulle föda Kristusbarnet.

Det finns två bebådelsedagar i almanackan. Den ena är den 25 mars, d.v.s. Marie bebådelsedag eller våffeldagen, som är den ursprungliga bebådelsedagen. Det är i dag dock ingen kyrklig helgdag. Vid helgdagsreformen 1952 flyttades den kyrkliga helgdagen i stället till söndagen intill den ursprungliga dagen. Den dagen, den andra bebådelsedagen, kallas jungfru Marie bebådelsedag. Just i år infaller den 21 mars. Formen Marie är en lätt försvenskad form av den latinska genitivformen Mariæ.

Se denna text som teckenspråksfilm.

Påsken, som firas till minne av Jesu död och uppståndelse, är en av de största kristna högtiderna. Den innebär en lång rad traditioner såsom ägg, påskkärringar och kycklingar.

Judarna firar också påsk, men i stället till minne av uttåget ur Egypten, när Israels folk skonades. Och det är av deras tradition som namnet kommer. Det hebreiska pesach betyder nämligen ’att gå förbi eller skona’. Ordet kom sedan att handla om den gammaljudiska seden att offra ett lamm vid påsk, och om den åtta dagar långa påskhögtiden. Till oss kom ordet via medeltidslatinet. Det finns belagt redan i den äldre fornsvenskan som paskar.

Den judiska påsken, pesach

Den judiska påsken, pesach, inleds vid första fullmånen efter vårdagjämningen. Den firas till minnet av uttåget ur Egypten och kallas också det osyrade brödets högtid, eftersom man inför uttåget inte hade tid att jäsa brödet. Under pesach håller man seder, en rituell måltid då man äter sådant som ska påminna om flykten, bl.a. osyrat bröd, matza.

Pesach betyder som sagt ’förbigående, skonande’. Det berättas (Andra Mosebok 12:33) att Gud som straff för att judarna hölls i fångenskap förgjorde alla förstfödda barn i Egypten, men skonade de hem vars dörrposter var bestrukna med blod från offerlammet, d.v.s. de judiska hemmen.

Den kristna påsken

Den kristna påsken firas till minne av Jesu död på korset och hans uppståndelse. Vi har fått ordet påsk via grekiska paska från hebreiska pesach.

Påsken består av en hel vecka, som kallas stilla veckan. Den inleds med palmsöndagen, som firas till minne av hur folket strödde palmblad vid Jesu intåg i Jerusalem. Måndagen i påskveckan har  ingen egen benämning från början men kom med tiden att ta över benämningen blåmåndag, som egentligen avser dagen före fettisdagen. Tisdagen har ingen benämning.

Onsdagen i påskveckan kallas ibland felaktigt för askonsdag (askonsdagen är i stället den onsdag som inleder fastan), men heter egentligen dymmelonsdag. Då börjar dymmeldagarna. Förr lät man då en träkläpp ersätta den vanliga kläppen i kyrkklockan för att dämpa ljudet. Dymmel lever kvar i vissa dialekter i orden dymbel eller dymling, som båda betyder ’träplugg’.

Torsdagen heter skärtorsdag, där skär betyder ’ren’. Den firas till minnet av att Jesus tvättade lärjungarnas fötter, och det blev dagen då botgörare förr renades och återupptogs i kyrkan. Långfredag firas till minne av det långa lidande Jesus utsattes för vid korsfästelsen. Lördagen kallas påskafton, alltså dagen före påsk, och påskdagen är dagen för Jesu uppståndelse. Den infaller första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen. I år, 2009, är det den 12 april. Då kunde kyrkklockorna åter ljuda. Annandag påsk, alltså en andra påskdag, har vi i Norden hittat på som en bonusdag.

Puss i påsk

Att kyssas på påsken är en gammal tradition som fortfarande lever inom den grekisk-ortodoxa kyrkan. I Sverige har man talat om påskpussar och att ge någon en puss i påsk åtminstone sedan 1800-talet. I Svenska Akademiens ordbok finns ett belägg från tidningen Söndagsnisse 1871: ”Du har.. lofvat mig något. – Hvad då?.. Jo, en puss i Påsk.”

Nordisk familjebok från slutet av 1800-talet beskriver en rad påsktraditioner, inklusive påskpussarna. Kanske kan en gammal journalfilm från 1937, som finns tillgänglig att se på SVT:s webbsidor, få fart på påskpussandet igen?


Se denna text som teckenspråksfilm.

Bönsöndagen är en beteckning för femte söndagen efter påsk. Evangeliebokens texter handlar då om bönen. En välkänd text är den evangelietext där Jesus säger: "Be, så skall ni få. Sök så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas." (Matt. 7:7, Luk. 11:9.)

Se denna text som teckenspråksfilm.

I Apostlagärningarna berättas att Jesus återuppstod på tredje dagen efter sin död och sedan visade sig under 40 dagar för sina lärjungar. Därefter ”lyftes han upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn”. Ibland skrivs denna dag Kristi himmelsfärdsdag eller bara himmelsfärdsdagen, och hela helgen kallas himmelsfärdshelgen.

Formen Kristi är den latinska genitivformen av Kristus. Den används av hävd i religiöst språk och i vissa sedan länge etablerade uttryck som t.ex. Kristi himmelsfärdsdag. I modernt språkbruk används den svenska genitivformen Kristus.

Eftersom himmelsfärdsdagen alltid inträffar på en torsdag, innebär det att många kan få långledigt om man tar semester på fredag eller jobbar in den, så att den blir en klämdag. Det uttrycket finns belagt sedan 1964.

Eftersom himmelsfärdshelgen ligger i maj har en mängd seder och bruk som passar under denna period förknippats med den. Man skulle exempelvis förr visa upp sina nya sommarkläder, ordna utflykter och så vidare.

Se denna text som teckenspråksfilm.

Heliga trefaldighets dag är söndagen efter pingst. I bl.a. Norden inleder den trefaldighetstidens långa rad av söndagar. Trefaldighetstiden är den del av kyrkoåret som omfattar tiden från heliga trefaldighets dag t.o.m. lördagen före första söndagen i advent. I många kyrkor räknar man i stället med ”söndagar efter pingst”.

Se denna text som teckenspråksfilm.

Uttrycket mellan hägg och syren sägs första gången ha använts av en skomakare som tog semester på försommaren och satte upp en skylt med texten ”Stängt mellan hägg och syren”. Det ska sannolikt uttolkas som perioden mellan det att häggen respektive syrenerna slagit ut. Den perioden kan av klimatskäl förstås skilja sig en del över landet, men det refererar normalt till en kort period under försommaren (den stackars skomakaren kunde förmodligen inte unna sig någon längre semester). Teorierna om uttryckets ursprung – och upphovsman – är många, men ingen av teorierna har kunnat beläggas. Många anser dock att uttrycket varit vanligt bland just skomakare.

Nu är det studenttider – med tillhörande studentsång!

Den som vill slippa sjunga den tradiga ”För vi har tagit studenten” kan i stället sjunga den studentsång som prins Gustaf, kallad Sångarprinsen, skrev melodin till 1852. Texten är av Herman Sätherberg.

Sjungom studentens lyckliga dag,
låtom oss fröjdas i ungdomens vår!

Än klappar hjärtat med friska slag,
och den ljusnande framtid är vår.

Inga stormar än
i våra sinnen bo.

Hoppet är vår vän,
vi dess löften tro,
när vi knyta förbund i den lund,
där de härliga lagrarna gro!
där de härliga lagrarna gro!
Hurra!

Några språkliga kommentarer:

Sjungom är 1 person plural imperativ. Betydelsen är ’låt oss sjunga’. I andra raden står det låtom. Det lite oklart om det från början verkligen stod sjungom. Det finns belägg för att det snarast stod sjung om i tidiga texter. Det verkar lite konstigt med sjungom, för man säger ju antingen sjunga om något eller besjunga något. Men man får tänka på att det är poesi, och då kan man tillåta sig sådana grammatiska avvikelser. Hur som helst blir innebörden densamma, vare sig man sjunger sjungom eller sjung om.

Med lagrar menas lagerkransar, som i sin tur symboliserar ära och framgång, alltså den belöning som utmålas för studenten.

Midsommar

Midsommar betyder egentligen bara ’mitt i sommaren’, och ordet fanns redan i fornsvenskan (miþsumar). Mer exakt står dock midsommar för tiden när solen står som högst på himlen, sommarsolståndet. Det inträffar vanligen 22 juni. Midsommar kan också användas lite vidare om perioden kring sommarsolståndet. Men framför allt betecknar midsommar förstås den helg som infaller vid sommarsolståndet, midsommarhelgen och dess inledande höjdpunkt midsommarafton. Det har blivit den helg då vi firar att sommaren har kommit. I Sverige infaller midsommardagen på lördagen i perioden 20–26 juni, och midsommarafton infaller således alltid på en fredag.

Ursprungligen firades midsommar till minnet av Johannes döparen, som döpte Jesus. Den 24 juni är fortfarande Johannes döparens dag i almanackan. Ett annat namn för Johannes är Hans, och i Danmark och Norge kallas midsommarhelgen Sankt Hans. Där och i delar av Finland samlas man kring stora bål på midsommarafton, en gammal allmäneuropeisk tradition, känd sedan 500-talet.


Majstång

Den löv- och blomsterprydda stång som man reser runt om i Sverige och på Åland till midsommar kallas såväl majstång som midsommarstång.

Varifrån kommer benämningen majstång? kan man undra. Stången reses ju i mitten av juni. Jo, trots att man tidigare kunde resa denna typ av stänger även under våren, är inte majstång bildat till månadsnamnet maj. Att pryda något med grönt kallades tidigare att maja. I svenskan är maja nästan borta ur riksspråket, men i danskan lever det kvar (maje) i betydelsen ’pryda, pynta’. Man kan ändå säga att majstång och månadsnamnet maj hänger ihop, eftersom verbet maja eller snarare ett substantiv maj (’grönt’) sannolikt är bildat till månadens namn.


Jordgubbar

Lagom till midsommar börjar de första svenska jordgubbarna komma. Men varför heter det jordgubbe kan man undra.

Det första ledet, jord, är ett relativt vanligt prefix för växter som växer nära jorden eller marken (jfr jordärtskocka, jordnöt m.fl.). Det andra ledet, gubbe, anses vara ett gammalt svenskt dialektord med betydelsen 'liten klump'. Ett konstigt ord kan man tycka, som möjligen passar bättre på andra växter. Och regionalt har jordgubbe faktiskt också använts som benämning på potatis.

Jordgubbe har huvudsakligen använts de senaste hundra åren eller så i svenskan, men har förekommit åtminstone sedan 1600-talet. Det ursprungliga ordet för både jordgubbar och smultron är dock jordbär (jfr tyskans Erdbeer). I norskan och danskan är jordbær fortfarande det gemensamma ordet för smultron och jordgubbar. Det används dialektalt fortfarande en del i södra Sverige, men bara om smultron.

Att man i de flesta språk inte skiljer på våra begrepp jordgubbe och smultron beror helt enkelt på att jordgubben är ett slags smultron, en framodlad hybrid av olika smultronarter. Däremot skiljer man ibland på odlade och vilda varianter av detta bär: jordgubbar heter ju strawberries på engelska, medan smultron kallas wild strawberries.

Smultron i sin tur är ett gammalt svenskt ord. Ordstammen är besläktad med verbet smälta i betydelsen 'lättsmält, lös'. Ändelsen -on är sannolikt en gammal pluraländelse, samma ändelse som finns i ögon, öron, päron m.fl.

Våra kära gubbar är alltså odlade smultron, och smultron som är lite större, som klumpar helt enkelt.

Se denna text som teckenspråksfilm.

Rötmånaden är en period under juli och augusti då värme och fuktigt klimat i hög grad bidrar till att matvaror ruttnar. I almanackan anges perioden mer exakt omfatta tiden 22/24 juli–22/24 augusti. Ordet kommer av fornsvenskans röta 'få att ruttna'.

Enligt folktron kunde man under denna tid vänta sig rötmånadshändelser, som vanskapta kalvar och andra missbildade varelser. Därför använder vi i dag rötmånad också för att ange att något är onaturligt eller osannolikt, som i uttrycket rötmånadshistoria. Eftersom solen står i närheten av Hundstjärnan (Sirius) vid periodens början kallas rötmånaden även hunddagarna.

Se denna text som teckenspråksfilm.

Sjusovardagen var fram till år 1900 en helgondag i Sverige. Dagen har fått sin benämning efter en legend om sju kristna ynglingar från Anatolien (ungefär det asiatiska Turkiet) som sov i nära 200 år, gömda i en grotta. När de vaknade trodde de sig ha sovit bara en natt. Uttrycket sjusovare lever kvar om den som sover länge, och i den finländska almanackan finns också sjusovardagen kvar.

Ramadan infaller den nionde månaden i det islamiska månåret. Det anses vara den månad då Muhammed fick sin kallelse. Månaden firas av muslimer som fastemånad. Ordet ramadan kommer av arabiskans ramada ’vara varm’.

Fastan pågår från soluppgång till solnedgång. På dygnets övriga timmar går det däremot bra att äta och dricka. I Koranen står det: ”Ät och drick tills du kan skilja mellan en vit och en svart tråd i gryningen, fullfölj så fastan fram tills natten faller på” (sura 2:183/187). För en muslim ingår i fastan även undvikande av sexuellt umgänge, förtal, skvaller och aggressivitet.

Ramadan avslutas en månad senare med eid al-fitr – fastebrytandets tid – en stor glädjefest som varar i tre dagar.

Se denna text som teckenspråksfilm.

Den 24 augusti är det Bartolomeus i almanackan. Namnet finns där till åminnelse av en av Jesu apostlar. Det är mycket ovanligt som namn i dag. Men det lever kvar för att det är en s.k. märkesdag i bondeåret, en dag då man skulle börja eller avsluta något under. Barsmässa (även bärsmässa, bartelsmässa, bertilsmässa, bertelsmässa, bärtelsmässa) angav början på hösten och höstsysslorna. (Som synes har Bartolomeus kommit att tolkas som upphov till Bertil. Det är fel, för det kommer av Berthold.)

Bartolomeinatten kallas natten till den 24 augusti till minne av blodbadet på franska protestanter (hugenotter) den 24 augusti 1572.

Det sägs f.ö. också att den 24 augusti är rätta dagen att plocka brännvinskryddan malört.

Höstdagjämningen brukar infalla den 22 eller 23 september. Det är den dag under hösten då solen under sin årliga rörelse längs ekliptikan passerar himmelsekvatorn från norr mot söder. Det sägs ofta att dag och natt är lika långa denna dag, men gryning och skymning gör att den ljusa delen av dygnet är längre än den mörka. Efter höstdagjämningen blir dagarna allt kortare tills vintersolståndet inträffar 21 december, då allt vänder.

Dagjämning är sannolikt en sammandragning av dag- och nattjämning. Dagjämning heter equinox på latin (ordagrant ’jämnnatt’ eller ’jämndygn’), och det har man lånat in i engelskan, där dagjämning blir equinox (ofta med förlederna vernal ’vårlig’ resp. autumnal ’höstlig’). Det är svårt att tro att engelsmän skulle kunna ha samma förhållande till detta knastertorra, lärda uttryck som vi kan ha till höstdagjämning och vårdagjämning.

Simchat Tora är en judisk högtid då årets läsning av Tora avslutas och man börjar om på nytt. Man håller stor fest och dansar i synagogan med Torarullarna.

Tacksägelsedagen var från 1700-talet fram till 1983 en av fyra årliga böndagar i det svenska kyrkoåret. Numer är de fyra böndagarna avskaffade och tacksägelsedagen en egen helgdag bland kyrkoårets övriga helgdagar. Den firas andra söndagen i oktober. Under 1900-talet har man den dagen ofta smyckat kyrkan med skördealster som tack för årets gröda. En tradition är att på denna dag föra frukter och annat till kyrkan för utdelning till behövande i församlingen.

I USA och Kanada firas för övrigt det motsvarande thanksgiving day: i USA fjärde torsdagen i november, i Kanada andra måndagen i oktober. Firandet går tillbaka till början av 1600-talet, då pilgrimer höll en tacksägelsefest för att fira sin första skörd i det nya landet.

Tack är ett samgermanskt ord (eng. thanks, ty. danke etc.), ursprungligen bildat av tanke och verbet tänka.

Se denna text som teckenspråksfilm.

Den 10 november är det mårtensafton. Då äter man av tradition gärna gås, s.k. mårtensgås. Således kallas denna helg ofta mårten gås eller mårtensgås.

Samma dag, den 10 november, har Martin namnsdag; Mårten är helt enkelt en svensk-dansk form av Martin. Den s.k. Martinshelgen var under medeltiden en av höstens största fester. Traditionen går tillbaka på de fester med stora gåsoffer som hölls för gudinnan Isis i det antika Egypten och som levde vidare som en stor skördefest långt fram i modern tid.

Kopplingen mellan gåsfesten till Sankt Martins av Tours helgondag gjordes i tidig medeltid i Frankrike, och seden spred sig därifrån till Tyskland och så småningom vidare till Sverige, där gåsaveln var omfattande ända upp i södra Norrland. Drottning Kristina lät servera mårtensgås vid hovet, och den nämns ofta under 1600- och 1700-talen från högreståndskretsar i Mälarlandskapen. Mårtensfirandets karaktär av till Skåne inskränkt lokalsed med gåsen som ”landskapsrätt” är bara ett par hundra år gammal. Att låta gåsen föregås av svartsoppa är en nyhet från 1800-talets mitt, introducerad i Stockholm.

Trots att Mårten är ett personnamn, finns det en tradition att skriva mårtensafton och mårtensgås med liten begynnelsebokstav. Eftersom kopplingen mellan firandet och personnamnet Martin/Mårten i dag är så svag, är det rimligt att skriva med liten bokstav. Det är dock inte heller fel att skriva med stor bokstav.

(Källa för historiska uppgifter: Nationalencyklopedin.)

Se denna text som teckenspråksfilm.

Id al-adha, offerhögtiden, är en islamisk högtid som hålls till minne av profeten Abrahams vilja att offra sin förstfödde son Ismael. Festen varar i fyra dagar och avslutar muslimernas vallfärd till Mekka. Under högtiden ska man dela med sig av sitt överflöd till de fattiga; traditionellt firas högtiden genom att familjen offrar ett djur och deler köttet med grannar och fattiga. Id al-adha och id al-fitr är de främsta högtiderna i den islamska festkalendern.

Chanukka (hanukka, manukka) är en åtta dagar lång ljusfest till minne av Judas Mackabeus återinvigning av Jerusalems tempel år 164 f.Kr., sedan det under maccabéerupproret befriats från de seleukidiska härskarna. Enligt traditionen fanns olja till templets lampor för en enda dag, men Herren såg till att oljan räckte i de åtta dagar som behövdes för att få fram ny tempelolja. Channukka varar därför i åtta dagar, och varje kväll tänds ljus till minne av detta under – ett ljus den första dagen, två den andra o.s.v. i en s.k. chanukkaljusstake. Chanukka kallas ibland också för ljusets fest eller invigningsfesten. Ordet chanukka är hebreiska och betyder just ’invigning’.

Inom den ashkenasiska judendomen (den mellan- och östeuropeiska judendomen) äter man vid chanukka t.ex. maträtter av mjölk (som semuljepudding) och karp, en tradition som är allmänt förekommande i Östeuropa till julen.

Lucia var en kristen jungfru från Syrakusa på Sicilien. Hon förföljdes och dödades år 304 men blev senare martyr och helgon. Redan under tidig medeltid blev 13 december en minnesdag för henne.

Luciasången

Nu är det dags att dra på sig den vita långskjortan, sätta små lampor eller en upp- och nedvänd pappersstrut på huvudet och sjunga stora nonsenssången. Hur mycket begriper ni? Luciasången kan behöva en förklaring rad för rad. Vi utgår från den vanligaste varianten, som är en kombination av Sigrid Elmblads text från 1924 och Arvid Roséns något yngre. (Melodin är från 1800-talets Neapel).

”Natten går tunga fjät”: Fjät är ett gammalt ord för steg eller spår, besläktat med fot. Åtminstone sedan 1800-talet hör det hemma endast i fackspråk eller höglitterär stil med undantag för vissa stelnade uttryck som ”ett tuppfjät”.

”runt gård och stuva”: Stuva betyder stuga och var förr en vanlig form, särskilt i sydvästra Sverige. I danskan har g mellan vokaler gått över till v i betydligt fler ord: have, mave, lave.

”Kring jord som sol´n förlät”: Förlåta betyder här överge, lämna. Också den betydelsen är reserverad för högre, särskilt religiös, stil sedan ett par hundra år. Men på 1600-talet sade man förtröstansfullt ”Gud förlåter inte de sina”.

”skuggorna ruva”: Ruva, i betydelsen vila över, är kanske inte så svårt. Man kan lägga märke till att ruga tidigare var en vanlig variantform. I motsats till stuga har alltså standardspråket här tagit upp v-formen.

”Drömmar med vingesus”: Vingesuset är tvetydigt. Den vanliga formen är vingsus – även om vingesus också förekommer – och ordet har ofta överförd betydelse, ungefär som vingslag: ”man hörde vingesuset av en ny tid”. Men det kan också vara närmast en ornitologisk fackterm, ”en flock brunänder drar förbi med stort vingesus”.

”under oss sia”: Under är inte en lägesbetecknande preposition utan det substantiv som har med underverk att göra. Hela satsens betydelse är alltså att drömmar med vingesus siar om under för oss. Sia under i stället för sia om under är en möjlig men ovanlig konstruktion som också hör till litterär eller religiös stil. Och den aktuella ordföljden kan bara förekomma i vers. I prosa skulle predikatet sia komma som andra satsdel, nu står det först som fjärde, efter subjekt (Drömmar med vingesus), direkt objekt (under) och indirekt objekt (oss).

”Tänd dina vita ljus, sankta Lucia”. Äntligen problemfritt. Men det är inte överraskande att svårbegripligheterna födde en helt ny och enklare text på sjuttiotalet då luciafirandet blev dagis kanske viktigaste dag på året. Inför surrande filmkameror och tårögda mormödrar sjöng de allvarliga små femåringarna: ”Ute är mörkt och kallt/ I alla husen/ lyser nu överallt/ de tända ljusen./ Se någon kommer där/ jag vet nog vem det är/ sankta Lucia, sankta Lucia.”

Texten är numera så väletablerad att den ingår i respektabla sångböcker. Den har ändå blivit hånad för sin torftighet. Och visst är det enkel vers. Den äldre varianten, med sin stolliga blandning av religiösa ålderdomligheter och fågelmetaforik (ruva, fjät och vingesus), uppvisar ändå ett spel med vokalkvaliteter av viss poetiskt värde: i de första raderna dominerar de bakre vokalerna u och o, i andra hälften ljusnar det med det främre i som dominerande vokalljud.

De två texterna står nog för olika syn på poesins uppgift. Dagisvarianten tar av vardagsspråkets ordförråd och har naturlig ordföljd; det är lyrik som vill vara enkel och tydlig. Man kan se den som en fyraårsvariant av den så kallade nyenkelhet som Göran Palm, Lars Bäckström (som skrev en dikt om en disktrasa), Sonja Åkesson och andra framträdde med i början av det optimistiska sextiotalet. Vingesusvarianten vill skapa gåtfullhet och poetisk känsla genom dunkla anspelningar på annan poesi och diffust bildspråk, ett slags kombination av romantik och postmodernism.

Kanske bäst att sjunga Staffan stalledräng.

Se denna text som teckenspråksfilm.

Månaden december kallades i äldre tid också för julmånad, ett ord som är självförklarande. Men varifrån kommer egentligen ordet jul?

Det kommer i alla fall inte av ordet hjul. Det som ligger bakom det hugskottet är väl det att orden – i dag – uttalas lika, och att festen låg vid en tidpunkt då ”världens ljus då vänder om sitt hjul”. Det kommer inte heller från franska joli ’vacker’ såsom påstås ibland. Tanken bakom detta är inte mindre fantasifull: de nordiska vikingarnas julfirande skulle gjort ett sådant intryck på befolkningen i Normandie att de tagit upp ordet jul och låtit det betyda vacker. Även rent språkliga skäl talar emot båda dessa vildvuxna förslag.

Det verkar snarast vara ett germanskt ord för en högtid som låg ungefär vid en tidpunkt då man senare kom att fira minnet av Jesu födelse. Men man vet inte vad ordet ursprungligen betydde. Det är belagt i det nu utdöda gotiska språket. I engelskan lever det kvar som ett ålderdomligt uttryck i formen yule eller yuletide, men normalt heter det där som bekant Christmas.

I de nordiska språken har ordet överlevt som det vanliga uttrycket för denna helg. Det har också exporterats till finska i två omgångar, först i formen juhla, som i dag betyder ’högtid, fest’, sedan i formen joulu, som alltså betyder ’jul’, och på finska heter månaden december joulukuu, alltså julmånad.

De gåvor man ger varandra till jul kallas julklappar på svenska. Det ordet hänger ihop med en äldre sedvänja att anonymt slänga in en skämtsamt menad gåva hos folk efter att först ha klappat på dörren.

I tyskan finns också ordet Julklapp, vilket faktiskt är inlånat från svenskan! På nutida tyska avses med ordet de gåvor man får då man i en grupp, t.ex. en skolklass, byter julklappar med varandra. Annars heter julklapp Weihnachtsgeschenk, d.v.s. julgåva.

Se denna text som teckenspråksfilm.

Värnlösa barns dag, eller menlösa barns dag som det hette förr, är en festdag i julveckan till minne av de barn som Herodes lät mörda när han fick veta att Messias var född. Dagen har firats inom många kyrkor världen över ända sedan 300-talet, ofta med särskilda barnprocessioner. I Sverige avskaffades den som allmän helgdag 1772.

Att man ändrat benämning till värnlösa beror helt enkelt på att menlös ansågs ha fått en för negativ klang. I äldre svenska betydde menlös snarast ’oskyldig’ (egentligen ’utan förmåga att kunna göra något’), ’utan skada eller fel’, och menlösa barn var barn som inte hade några synder på sitt samvete. I dag betyder menlös som bekant huvudsakligen ’intetsägande’, ’oförarglig’.

Se denna text som teckenspråksfilm.