Ord i almanackan

Denna dag, den 6 januari, har det gått 13 dagar efter julafton. (På engelska räknar man på ett annat sätt och kallar den Twelfth Day, alltså tolftedagen.) Dagen firas till minnet av de tre vise männens besök hos Jesusbarnet. Därför finns i den nya namnlängden i almanackan de namn som man förknippar med dessa vise män, i modern form Kasper, Melker och Baltasar. Det är den enda dagen i almanackan som bär tre namn.

Ofta står i almanackan den längre formen trettondedag, men liksom man kan säga trettondel i stället för trettondedel, kan man också säga trettondag. Aftonen före heter trettondagsafton. Det kan tyckas konstigt när det heter bl.a. julafton, påskafton och inte juldagsafton, påskdagsafton. Anledningen är att tretton inte kan fungera som namn på en helg, vilket jul och påsk kan. Fast av och till hör man varianten trettonafton.

Se denna text som teckenspråksfilm.

Tykobrahedagar (ibland kallat egyptiska dagar eller förkastade dagar) är 33 otursdagar under året. Dagarna förtecknades i Bondepraktikan. I januari var t.ex. dagarna 1, 2, 4, 6, 11, 12 och 19 förkastade. Värst av alla dagar under året ansågs den 11 januari vara.

Benämning tykobrahedag (Tycho Brahe-dag) är känd sedan början av 1800-talet. Den danske 1500-talsastronomen Tycho Brahe sägs ha fått i uppdrag av den astrologiskt intresserade kejsaren Rudolf II i Prag att fastställa vilka dagar på året som var mest otursamma. Brahe ansågs dessutom själv ha varit otursförföljd. Det är dock oklart huruvida tykobrahedag går tillbaka på något av detta eller mer allmänt syftar på Brahes verksamhet som astrolog och att vissa dagar brukar utpekas som olycksbådande i astrologin.

Föreställningarna kring tykobrahedagarna var förr många. Var man född på en tykobrahedag levde man inte länge, och gjorde man det var det i armod, flyttade man eller bytte arbete var man alltid bedrövad och reste man utomlands kom man sällan hem igen och fick mycket ont utstå.

Numera avses med tykobrahedag en dag då ”allting går snett” för någon.

Tykobrahedagar enligt Bondepraktikan:
januari: 1, 2, 4, 6, 11, 12, 19
februari: 11, 17, 18
mars: 1, 4, 14, 15
april: 10, 17, 18
maj: 7, 15, 18
juni: 6
juli: 17, 21
augusti: 2, 10
september: 1, 18
oktober: 6
november: 16, 18
december: 6, 11, 18.

Denna dag är en minnesdag över offren för det nazistiska folkmordet av judar, men också av romer och andra grupper, under andra världskriget. Den 27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz och andra läger. Minnesdagen har bara firats i några år, och instiftandet av dagen hänger ihop med ett nyvaknat intresse för denna period.

Ofta ser man skrivningen Förintelsen med versal, fast historiska händelser och perioder normalt skrivs med gemena bokstäver. Det kan vara befogat med versal här, eftersom det annars kan bli svårt att uppfatta vad det är som åsyftas. Den här benämningen skiljer sig från benämningar som innehåller något ord eller någon orddel som betecknar period eller historisk händelse (t.ex. rike, krig, tid, ålder, dag).

Se denna text som teckenspråksfilm.

I förkristen tid var diserna fruktbarhetsgudinnor och även en slags valkyrior runt Oden. Fester till deras ära kallades disablot. Samtidigt hölls ting, som kallades disating. Med kristendomen omvandlades det hela till en marknad, distingsmarknad, som hölls i samband med kyndelsmässan i början av februari.

På 1600-talet uppstod så namnet Disa, men det var först 1901 som Disa fick sin plats i namnlängden den 3 februari. Distingsmarknaden är visserligen officiellt avskaffad, men lever faktiskt kvar och avhålls i Uppsala varje år.

Kyndelsmässodagen firas till minnet av när Maria bar fram Jesus i templet. Den latinska benämningen missa candelarum, ’ljusmässa’, har hos oss genom det äldre svenska ordet kyndel, ’bloss, ljus’, omvandlats till benämningen kyndelsmässa. Under kyndelsmässan brukar man ha en ljusprocession i kyrkan.

I svenska kyrkan firas dagen den söndag som infaller under tiden 2–8 februari. Om denna söndag är fastlagssöndagen flyttas firandet till närmast föregående söndag.

Se denna text som teckenspråksfilm.

Fettisdag kallade man förr den sista tisdagen före fastans början. Det gällde att äta så mycket och så fett som möjligt så att man skulle stå sig eller stå ut under fastan. Man åt bland annat fettisdagsbullar, det som vi i dag mest kallar semlor i Sverige. Bullen kan också kallas fastlagsbulle.

Semla har vi lånat in från tyskan, men egentligen kommer ordet från latinets simila ’fint vetemjöl’, ’fint vetebröd’. På finlandssvenska är en semla det vi i Sverige kallar småfranska (jfr tyskans semmel). Den skarpögda privatdetektiven Ture Sventon, en populär barnboksfigur, älskade som bekant detta bakverk. Han läspade och uttalade det temla.



Att man passade på att äta mycket före fastan skvallrar sådana namn som kött- eller fläsksöndag och kött- eller fläskmåndag för söndagen och måndagen före fastan. Ett annat namn på denna måndag var blåmåndag, för då klädde man kyrkorummet i blått – en sorgens färg. Eftersom man festade på måndagen, kanske så mycket att man inte kunde arbeta, kom blåmåndag att betyda ’fridag’, en betydelse som ordet fortfarande har i danska och norska. Senare kom blåmåndag också att användas för måndagen i själva påskveckan.

Askonsdagen inleder fyrtiodagarsfastan före påsk. Namnet har kommit ur den medeltida seden att strö aska över sitt huvud för att visa att man ödmjukt ångrade sina synder. I dag kan man nöja sig med ett märke av aska på pannan. Det finns också en folklig tradition att kalla onsdagen i själva påskveckan för askonsdag.

Med fastlagen slutligen menar vi antingen tiden mellan fastlagssöndagen och påsk eller bara dagen eller dagarna närmast före fasteperioden. Ordet har vi fått från tyskan, och i medeltida lågtyska betydde vastel-avent just ’fasteafton’, ’aftonen före fastan’.

Se denna text som teckenspråksfilm (fettisdag och semla).

Se denna text som teckenspråksfilm (askonsdag).

Den 21 februari är det internationella modersmålsdagen. Dagen instiftades av Unesco 1999 för att främja språklig mångfald; den firades första gången året efter, år 2000.

200 modersmål i Sverige
I Sverige finns ingen riktig språkstatistik men uppskattningsvis talas närmare 200 modersmål. Störst är svenskan med ungefär 8 miljoner talare, näst störst finskan med ca 300 000 talare. Många modersmål har bara ett par hundra talare i Sverige, som de afrikanska språken woolof eller mandinka. Finska, samiska, meänkieli, romani och jiddisch har en särskild ställning som nationella minoritetsspråk, sedan Sverige ratificerat den europeiska minoritetsspråkskonventionen 2000.

Att få möjlighet att utveckla sitt modersmål är ett grundläggande behov för varje människa. Den som berövas sitt modersmål får ett svårare liv. Forskningsresultaten är tydliga. Invandrarbarn som får mycket undervisning på sitt modersmål klarar sig bättre i skolan och blir oftast också bättre på svenska. Elever med skolgång på annat språk än sitt modersmål, t.ex. gymnasister med svenska som modersmål som läser sina ämnen på engelska, lär sig mindre än de annars skulle göra.

Ny svensk språkpolitik
Framtiden för modersmålen i Sverige är en politisk fråga. Minoritetsspråk och invandrarspråk måste få synas mer i samhället. Undervisningen i andra modersmål än svenskan måste byggas ut i skolorna.

Inte heller svenskan har en självklar framtid. I dag håller svenskan på att överges som verksamhetsspråk inom högre forskning och utbildning liksom inom viktiga delar av arbetslivet. Det finns en risk att svenskan blir ett språk bara för enklare sysslor och gamla traditioner, och inte det språk som alltid kan användas i Sverige.

Sverige har sedan 1 juli 2009 en särskild språklag. I den ingår bland annat att svenska språket ska vara huvudspråk i Sverige och att svenskan ska vara ett komplett och samhällsbärande språk. Vidare står det i den att alla har rätt till ett språk. Det innebär rätten att utveckla och tillägna sig svenska, att utveckla och använda det egna modersmålet och minoritetsspråket och att få möjlighet att lära sig främmande språk. Kan vi förverkliga dessa mål har svenskan och andra modersmål i Sverige förutsättningar för en god framtid. Stannar målen på papperet kommer kunskapsklyftor och sociala motsättningar att förstärkas av språkklyftor.

Ordet modersmål
Ordet modersmål har funnits i svenskan åtminstone sedan 1500-talet. Det är en direktöversättning av latinets lingua materna. Inom svenskt utbildningsväsen kan modersmål i dag användas för att beteckna alla modersmål utom svenskan, det som förut – med en missvisande term – kallades hemspråk. Språkrådet tycker av många skäl att det är olyckligt att använda modersmål i en betydelse som utesluter svenskan.

Mer information om internationella modersmålsdagen hittar du hos Unesco och hos Skolverket.

Ytterligare frågor om språken i Sverige, svenskan och svensk språkpolitik besvaras gärna av Språkrådet. Ring Eva Olovsson 08-442 42 12, Christian Mattsson 08-442 42 06 eller Raija Kangassalo 08-455 42 21.

Jämställd svenska på internationella kvinnodagen?

På internationella kvinnodagen den 8 mars kan det vara på sin plats att uppmärksamma jämställdheten i svenska språket. Svenskan liksom många andra språk rymmer en del som speglar att vi har levt och delvis fortfarande lever i ett samhälle där mannen utgör normen och normalvärdet. Det ger oss språkriktighetsproblem med pronomen och yrkesbeteckningar.

För trettio år sedan kunde man fortfarande använda han som könsneutralt pronomen: ”Om någon vill röka måste han gå ut på balkongen.” Det språkbruket verkar inte lika naturligt i dag. Det finns flera andra uttryckssätt att välja på:

– Man kan skriva han eller hon. Det går bra i kortare texter där precisionen är viktig, men blir otympligt i längre texter. Undvik skrivsättet han/hon!

– Man kan omformulera till plural: ”Om några vill röka får de gå ut på balkongen.” Det är oftast den enklaste lösningen men fungerar inte alltid.

– Man kan använda den: ”Om någon vill röka får den gå ut på balkongen”. Uttryckssättet blir vanligare både i tal och skrift och kan gott användas oftare.

Det nyskapade könsneutrala pronomenet hen var i hetluften under året som gick. Tiden får utvisa i vilken utsträckning det etablerar sig i det breda allmänspråket. Hen används dels som ett sätt att slippa omständliga omskrivningar som han eller hon, dels av och om personer som inte känner sig hemma i traditionell könsuppdelning eller traditionella könsroller. Det står var och en fritt att använda hen, men än så länge bör talaren eller skribenten vara medveten om att lyssnaren eller läsaren kan komma att fokusera på pronomenvalet i stället för på innehållet i det som framförs.

Ett annat problem är yrkesbenämningar som slutar på -man. En rådman och riksdagsman kan lika väl vara kvinna som man. Språkrådet tycker inte det är någon bra idé att införa dubbla, könsmärkta beteckningar som rådkvinna och riksdagskvinna. Då är det bättre med könsneutrala beteckningar, t.ex. tingsdomare och riksdagsledamot.

Flertalet yrkesbeteckningar är könsneutrala i dag: arkitekt, journalist, studierektor, ekonomiassistent, barnskötare, lärare, säljare etc. Välj alltså lärare snarare än lärarinna om kvinnliga lärare. På samma sätt är det helt onödigt att kalla kvinnliga idrottare för hopperskor, löperskor, simmerskor etc.

Realistiskt sett kommer vi dock att få dras med vissa icke könsneutrala yrkesbeteckningar åtskilliga år framöver, bl.a. sådana på -man. Det verkar svårt att ersätta ombudsman i fall som justitieombudsman med ombud. Ett fall av omvänd språklig könsdiskrimnering är att man i Sverige inte ersatt sjuksköterska med ett könsneutralt sjukskötare som man gjort i finlandssvenskan.

Vårdagjämningen brukar infalla den 20 eller 21 mars. Det är den dag då dag och natt är lika långa, eller som det lika exakt som vackert heter i Nationalencyklopedin: "den tidpunkt då solen under sin årliga rörelse längs ekliptikan passerar himmelsekvatorn från söder mot norr". Därefter blir dagarna längre tills midsommar inträffar, då allt vänder. Vid höstdagjämningen (den 22 eller 23 september) passerar solen himmelsekvatorn från norr mot söder.

Dagjämning är sannolikt en sammandragning av dag- och nattjämning. Dagjämning heter equinox på latin (ordagrant 'jämnnatt' eller 'jämndygn'), och det har man lånat in i engelskan, där vårdagjämning blir vernal equinox (vernal går tillbaka på latinets vernalis 'vårlig'). Det är svårt att tro att engelsmän skulle kunna ha samma förhållande till detta knastertorra lärda uttryck som vi kan ha till vårdagjämning.

Ordet våffeldagen för den 25 mars är en missuppfattning av namnet vårfrudagen, som Marie bebådelsedag tidigare kunde kallas. Dagen kom att uppfattas som en dag då man äter våfflor. Vår fru var en benämning på jungfru Maria, och bebådelse betyder 'kungörande, förebud'. Det är fråga om ängeln Gabriels budskap till Maria att hon skulle föda Kristusbarnet.

Det finns två bebådelsedagar i almanackan. Den ena är den 25 mars, d.v.s. Marie bebådelsedag eller våffeldagen, som är den ursprungliga bebådelsedagen. Det är i dag dock ingen kyrklig helgdag. Vid helgdagsreformen 1952 flyttades den kyrkliga helgdagen i stället till söndagen intill den ursprungliga dagen. Den dagen, den andra bebådelsedagen, kallas jungfru Marie bebådelsedag. Formen Marie är en lätt försvenskad form av den latinska genitivformen Mariæ.

Se denna text som teckenspråksfilm.

Den här frasen brukar man ju uttala i samband med att man lurar någon den 1 april. Denna sed, liksom liknande varianter av talesättet, är spritt över stora delar av västvärlden och tros ha anor ända från antikens Rom. I Sverige känner vi till bruket åtminstone sedan 1600-talet. Seden tros ibland ha sin grund i att årets gamla början i mars-april flyttades till januari; i saknad över den gamla ordningen gav man varandra skengåvor 1 april i stället för de gamla nyårspresenterna.

Din dumma sill är troligen ett svenskt ljudrim till april med motsvarighet i franskans poisson d'avril, ’aprilfisk (makrill)’, som också kommit att beteckna den som blir lurad, ’aprilnarr’ (jfr eng. april's fool). Bakgrunden till uttrycket aprilfisk (’makrill’, ’sill’) är oklart. Kanske kan det ha att göra med att makrillen blev så talrik i april att den lätt kunde luras i näten?

Det sista ledet jag kan lura dig vart jag vill har sin förklaring i att aprilskämtet i gamla tider ofta bestod i att man lurade någon att bege sig till en avlägsen plats.

”Maj, maj måne, jag kan lura dig till Skåne” (även mars, mars måne) och liknande fraser är travesteringar på april, april. Dessa har använts för att utsträcka perioden under vilken man kunde lura varandra.

Läs mer om aprilskämt på aprilskämt.se eller hos Nordiska museet.

Var kommer valborg och mässa i valborgsmässoafton från?

Ordet mässa användes i äldre tid också som benämning på en kyrklig fest till minnet av ett helgon. Valborgsmässa firades förr ofta i maj till minnet av ett populärt tyskt helgon, Sancta Walburgh, som hon kallades i svenska medeltidstexter. Numera firar vi henne hellre dagen innan, på valborgsmässoafton. Beteckningar för särskilda helg- och kalenderdagar skrivs med liten bokstav. Det gäller även beteckningar som innehåller ett egennamn, när de syftar på (en del av) en helg: valborg, valborgsmässoafton, lucia, mårtensafton.

Se denna text som teckenspråksfilm.

Glada vappen!

Bland finlandssvenskar förekommer f.ö. vid valborgsfirandet den vardagliga hälsningsfrasen glada vappen! Det kommer av finskans vappu, efter svenskans valborg (i Viborgtrakten även i formen valpurgis). Konstruktionen är som synes lite speciell – ingen skulle ju säga goda julen eller glada påsken. Hälsningsfrasen (liksom finskans vappu) används också på första maj, och vappen har blivit ett samlande namn för valborgsmässoafton och första maj.

Valborgssånger

På valborgsmässoafton sjunger man som bekant speciella vårsånger vid majbrasan. Traditionen har övertagits från 1800-talets studentsångare, och sångerna lever kvar från den tiden.

Vanligast är Vintern rasat ut bland våra fjällar, som egentligen heter Längtan till landet. Den komponerades av Otto Lindblad med text av Herman Sätherberg till Skandinaviska studentmötet i Köpenhamn 1839.

Vintern rasat ut bland våra fjällar,
drivans blommor smälta ner och dö.
Himlen ler i vårens ljusa kvällar,
solen kysser liv i skog och sjö.
Snart är sommarn här; i purpurvågor,
guldbelagda, azurskiftande,
ligga ängarne i dagens lågor,
och i lunden dansa källorne.

Texten kännetecknas av ett romantiskt bildspråk. Vintern rasat ut står för att vintern rasat färdigt, drivans blommor är helt enkelt snödrivorna. Himlen ler, det vill säga den är ljus, och solen kysser, den värmer. Dagens lågor är det starka solljuset en vårdag, och att källorne dansa innebär att de rinner och porlar.

Här finns också många ålderdomliga ordformer:
– Verben har pluralformer: drivans blommor smälta ner och dö, ängarna ligga och källorna dansa. I dag säger vi smälter ner och dör, ligger och dansar.

– Flera substantiv har pluralformer som inte finns i dag. Fjäll kunde på 1800-talet i flertal heta både fjällar och fjäll. Formen fjällar kommer av att ordet ibland hade n-genus och alltså böjdes som stol, stolar. I bestämd form plural växlade man på 1800-talet mellan -ne och -na. Huvudregeln var att ord som i obestämd form slutade på -ar fick -ne, pojkarne, medan de andra fick -na, flickorna. Sätherberg följer alltså huvudregeln vid ängarne men inte vid källorne – säkert för att det går bättre ihop med azurskiftande.

Den 9 maj firas EU:s ”födelsedag”. Den 9 maj 1950 lade den franske utrikesministern Robert Schuman fram ett förslag om att skapa ett europeiskt samarbete om råvarorna kol och stål, som då var viktiga för rustningsindustrin. Syftet var att förhindra ett nytt krig, åtminstone mellan europeiska stater. Kol- och stålgemenskapen hette från början det som så småningom först blev EG (Europeiska gemenskaperna) och 1993 EU (Europeiska unionen), som nu omfattar 27 stater. Totalt finns i Europa 42 självständiga stater.

Hur länge Europa använts som benämning på vår världsdel är svårt att säga. Men i svenskan är de äldsta beläggen på europé och europeisk från 1600-talet. I den grekiska mytologin berättas om en prinsessa, Europe, som rövades bort av Zeus förvandlad till tjur. Senare kom Europa att stå för Grekland. Det är oklart om namnet ytterst kommer från grekiskan eller från något semitiskt språk. Såväl namnet som bildningar till namnet skall uttalas med diftong /eu/ eller med /ev/ och inte bara med /e/.

Se denna text som teckenspråksfilm.

I den kristna världen firas pingst till minnet av att lärjungarna blev tagna i besittning av den heliga anden och började tala i tungor, d.v.s. på olika språk. Det skedde under den judiska högtid som kallas pingst i Nya Testamentet. På hebreiska heter högtiden shavuot, ’veckor’, och det är de sju skördeveckorna efter påsk som avses. Den är förlagd till den femtionde dagen efter påsk. Ordet pingst kommer av det grekiska ordet pentekoste, ’den femtionde’.

Tiden kallas ofta hänryckningens tid efter en dikt av Esaias Tegnér. Det är lätt att känna sig hänryckt då naturen står i sin skiraste grönska och sommaren är på väg. Det är också en populär tid för bröllop. Uttrycket pingstbrud refererar dock snarast till en figur i skämtsamma upptåg som ungdomar anordnade förr, framför allt i Götaland.

En pingstvän är en anhängare av pingströrelsen, en frireligiös rörelse som vill återuppliva den pingst som berättas om i Nya Testamentet.

Se denna text som teckenspråksfilm.

Den sista söndagen i maj firas mors dag i Sverige. I Finland är det den andra söndagen i maj, och där säger man morsdagen, sannolikt därför att motsvarande finska ord är en sammansättning, äitienpäivä. Om vi i sverigesvenska vill göra en sammansättning till mors dag, skriver även vi ihop ordet: morsdagspresent, morsdagsmiddag.

Idén att fira mors dag kommer ursprungligen från USA. Dagen introducerades i Philadelphia 1907 av amerikanskan Ann Jarvis för att på årsdagen av hennes mors bortgång hedra dennas minne. Seden spreds sedan till Europa, först till Storbritannien och sedan till Skandinavien. I Sverige firade man mors dag första gången 1921.

Mor är en kortform av moder. Motsvarigheter finns i de flesta besläktade språk, t.ex. mater (latin), mère (franska), Mutter (tyska), mother (engelska).

Moder kan man använda i fall som ”modern såg ömt på sitt barn” samt i fraser som ”Moder Svea”, ”nöden är uppfinningarnas moder” och på senare tid efter arabiskt språkbruk ”alla bombers moder”, ”alla ävenstyrsspels moder”. Sin egen moder omtalar och tilltalar man som mor eller mamma. Mor uppfattar de flesta som lite högtidligare. Det finns inga böjningsformer till mor. Tidigare var mamma ett högreståndsord och då var mor det vardagliga ordet.

Även mamma finns i många språk. Det är en s.k. reduplikationsbildning. Det antas härma det smackande som uppstår när ett barn suger mjölk från moderns bröst. Därför är det också det latinska ordet för kvinnobröst eller spene, och Linné namngav däggdjuren som mammalia, försvenskat mammalier.

Morsa var från början en smekform till mor. När det senare togs in i Stockholmsslangen, fick det på vissa håll en sämre klang. I delar av landet och hos många individer används det dock fortfarande på samma stilnivå som mamma.

Se denna text som teckenspråksfilm.

Den sjätte juni är Sveriges nationaldag och helgdag från och med 2006. National- är ett intressant förled. Det var populärare på 1900-talet än på 2000-talet. I den nya upplagan av Svenska Akademiens ordlista från 2006 finns nästan 50 sammansättningar med national-. I 1950 års upplaga var de nästan 100. Borta är till exempel nationalanda, nationalangelägenhet, nationalbelöning, nationaldans, nationaldikt, nationalhat, nationalsynd, nationalhögfärd och nationalföretag.

National- har inte samma betydelse i alla sammansättningar. Ibland har det neutralt beskrivande betydelse som i nationalräkenskaper och nationalmuseum. Här betyder förledet inte mer än att ordet på något sätt har räckvidd för hela landet. Ibland finns också en känslomässig laddning; företeelsen är karaktäristisk och central för nationen: nationalkänsla, nationalsport, nationalhelgon. Och många ord glider mellan betydelserna. Hur är det med nationalfärg, nationaldräkt och nationalskald? Slår de an känslosträngar? Nationaldag hör till denna tredje kategori.

National- blir därför ett förled det står strid om. Kanske är det en av förklaringarna till att nationalspråk numera är ett ovanligt ord i svenskan. Det användes inte i den stora parlamentariska utredningen från 2002 om svenskan, Mål i mun (SOU 2002:27), eller i riksdagens språkpolitiska beslut i december 2006. I stället skrev man om svenskan som Sveriges huvudspråk. I Norge och Finland finns inte samma nationalspråksrädsla. Den finska grundlagen stadgar till och med att ”Finlands nationalspråk är finska och svenska”.

Nationalspråksbegreppet är komplicerat. Å ena sidan kan det ledas tillbaka till franska revolutionen och tysk romantik. I revolutionens Frankrike måste man skapa nya samlande symboler sedan kungamakten krossats. Det blev den franska nationen och det franska språket. Än i dag vägrar Frankrike att ratificera Europarådets konvention om rättigheter för minoritetsspråk, därför att ett sådant erkännande skulle innebära att vissa franska medborgare fick ett annat rättsligt förhållande till franskan än andra. Den tyska romantiken uppfann folksjälen, och menade att sällan kommer den till bättre uttryck än i ett folks gemensamma språk. När dessa två idéströmningar slår sig samman om ett nationalspråk kan förtrycket mot andra språk bli förkrossande.

Å andra sidan kan nationalspråksbegreppet också bära en demokratisk idé. Ett folk som tillsammans ska styra ett land måste ha tillgång till ett gemensamt språk, även om de kan ha olika modersmål. Frågan om nationalspråk blir en praktisk angelägenhet. I en internationell jämförelse framstår svensk språkvårdsideologi som ovanligt praktiskt inriktad. Men båda synsätten blandas mycket friskt 1800- och 1900-talets svenska språkhistoria.

Därför är det förståeligt om utredare och politiker vill undvika nationalspråk som ett alltför laddat ord. De föredrar enklare uttryck som huvudspråk, officiellt språk eller gemensamt språk. Men hur klokt är ordvalet? Nationalspråksbegreppets historia reser en massa frågor som behöver redas ut.

Alla dessa ord, som vi väl främst förknippar med sommaren, innebär ledighet. De två första från skolan och studier. Det sista från arbete. Lov kommer helt enkelt av lov i betydelsen ’tillåtelse’, alltså tillåtelse att vara ledig och borta från undervisning. Det har varit i bruk i denna betydelse sedan 1600-talet. Ferie har vi lånat från latinets feriæ. Det betyder egentligen ’högtidsdagar’. Det finns också noterat i betydelsen ’ledighet från undervisning’ på 1600-talet. Även semester har vi lånat från latinet. Grundbetydelsen är ’sexmånadersperiod’.

Semester är ett lömskt ord i umgänget med skandinaver liksom med engelsmän och tyskar. Det är nämligen bara på svenska som det betyder ledighet. I de andra språken betyder det något rakt motsatt (då man minsann inte är ledig), nämligen ett halvt läsår, alltså vad vi kallar en termin. Vi har dock använt semester ända sedan 1700-talet i betydelsen ’ledighet från arbete’, från början mer precist om officerares rätt att vara lediga under en viss period. År 1938 kom lagen om rätten till betald semester, som då var två veckor. Nu föreskrivs fem veckors årlig semester.

På danska och norska heter det ferie både om ledighet från undervisning och från arbete. Ordet lov finns där i betydelsen ’tillåtelse’, men det används inte om ledighet från undervisning. Och som sagt, semester i de nordiska grannspråken betyder ’termin’.

Fruntimmersveckan är den näst sista veckan i juli, 18–24 juli, då alla dagarna utom den första bär kvinnonamn: Sara, Margareta, Johanna, Magdalena, Emma, Kristina. Veckan anses enligt bondepraktikan vara särskilt regnig. Benämningen Fruntimmersveckan är dock inte så gammal; förmodligen har den uppstått under 1800-talet. På Emma-dagen, 23 juli, inleds rötmånaden (se text nedan).

Kristi förklaringsdag är en festdag i kyrkoåret. Förklaringsdagen ägnas det tillfälle då Jesus förvandlades inför lärjungarna som tecken på hans himmelska härlighet. Förklaring står här i en äldre betydelse, ’bli strålande av ljusglans’. Det berg där detta skall ha hänt brukar kallas Förklaringsberget.

Sjusovardagen var fram till år 1900 en helgondag i Sverige. Dagen har fått sin benämning efter en legend om sju kristna ynglingar från Anatolien (ungefär det asiatiska Turkiet) som sov i nära 200 år, gömda i en grotta. När de vaknade trodde de sig ha sovit bara en natt. Uttrycket sjusovare lever kvar om den som sover länge, och i den finländska almanackan finns också sjusovardagen kvar.

Den tredje torsdagen i augusti är det av tradition premiär för att äta surströmming – denna anrättning som många antingen älskar eller hatar.

”Sur Strömming, som är något ankommen eller i första förrutnelse graden, hålles af många för en delicat mat.” Så står det i en text från 1762, och den berömda kokboksförfattaren Charles Emil Hagdahl skriver 1896: ”Surströmming spisas blott af de invigde […] Den anses af dem som en läckerhet af utsöktaste slag; men kalasmat blir den ändock aldrig, så vida icke värden föredrar att spisa ensam, eller måhända väljer gäster, som äro utan näsa.”

Visst luktar surströmming starkt, men den är varken ankommen, alltså skämd, eller rutten, utan den är jäst eller som man också kan säga syrad. Det är därför den kallas surströmming. Sur betyder här ’som innehåller syra’. Det kan ju annars också betyda ’våt’ och ’irriterad, grinig’.

Det äldsta belägget för surströmming är från 1732, men rätten är äldre än så. Vi har belägg på surfisk från 1572, och syrning av fisk och annan mat som konserveringsmetod är mycket gammal och vida spridd över stora delar av världen. Andra matvaror som konserverats på samma sätt är surkål, belagt 1630. Även surdeg, som finns belagt sedan fornsvenskan, görs genom syrning. Surströmming finns belagt också i överförd användning om sur person.

Under 2013 finns det två fredag den trettonde: 13 september och 13 december. Antalet kan variera mellan olika år, från en till tre. Fredag den trettonde anses som en olycksdag enligt gammal folktro. Det hänger samman med att det var en fredag som Jesus led på korset (senare kallad långfredagen) och att talet tretton länge setts som ett olyckstal.

Fredagen betraktades i det gamla bondesamhället som ett slags helg- och vilodag, en dag som var olämplig att påbörja ett arbete under. Paraskavedekatriafobi kallas en ihållande rädsla, en fobi, för datumet fredagen den trettonde.

Höstdagjämningen brukar infalla den 22 eller 23 september. Det är den dag under hösten då solen under sin årliga rörelse längs ekliptikan passerar himmelsekvatorn från norr mot söder. Det sägs ofta att dag och natt är lika långa denna dag, men gryning och skymning gör att den ljusa delen av dygnet är längre än den mörka. Efter höstdagjämningen blir dagarna allt kortare tills vintersolståndet inträffar 21 december, då allt vänder.

Dagjämning är sannolikt en sammandragning av dag- och nattjämning. Dagjämning heter equinox på latin (ordagrant ’jämnnatt’ eller ’jämndygn’), och det har man lånat in i engelskan, där dagjämning blir equinox (ofta med förlederna vernal ’vårlig’ resp. autumnal ’höstlig’). Det är svårt att tro att engelsmän skulle kunna ha samma förhållande till detta knastertorra, lärda uttryck som vi kan ha till höstdagjämning och vårdagjämning.

Brittsommar betecknar en period av soliga och varma dagar i början av hösten. Det syftar ursprungligen på dagarna kring brittmäss, heliga Birgittas dag 7 oktober, då det enligt folktron ofta varit fint och varmt väder.

Indiansommar är ett lån från engelskans Indian summer, som i USA och Kanada betecknar en period av milt och soligt väder på senhösten eller under tidig vinter. Uttrycket kan i engelskan också beteckna en lugn, trevlig eller framgångsrik tid i slutet av en period, t.ex. i slutet av en människas liv.

Tacksägelsedagen var från 1700-talet fram till 1983 en av fyra årliga böndagar i det svenska kyrkoåret. Numer är de fyra böndagarna avskaffade och tacksägelsedagen en egen helgdag bland kyrkoårets övriga helgdagar. Den firas andra söndagen i oktober. Under 1900-talet har man den dagen ofta smyckat kyrkan med skördealster som tack för årets gröda. En tradition är att på denna dag föra frukter och annat till kyrkan för utdelning till behövande i församlingen.

I USA och Kanada firas för övrigt det motsvarande thanksgiving day: i USA fjärde torsdagen i november, i Kanada andra måndagen i oktober. Firandet går tillbaka till början av 1600-talet, då pilgrimer höll en tacksägelsefest för att fira sin första skörd i det nya landet.

Tack är ett samgermanskt ord (eng. thanks, ty. danke etc.), ursprungligen bildat av tanke och verbet tänka.

Se denna text som teckenspråksfilm.

Den 1 november är det allhelgonadagen. Den lördag som inträffar mellan 31 oktober och 6 november kallas alla helgons dag och helgen, d.v.s. fredag kväll plus lördagen och söndagen, kallas allhelgonahelgen; ofta säger man i talspråk bara allhelgona. Fredagen före denna lördag kallas allhelgonaafton.

Givetvis är alla helgons dag egentligen samma dag som allhelgonadagen. Men 1953 bestämdes att den dag som skulle vara allmän helgdag, och alltså medföra ledighet, skulle vara en lördag. Man ville emellertid inte inkräkta på kyrkans rätt att fira denna högtid på den traditionella dagen, den 1 november. Därför finns dessa två dagar i almanackan.

Under den katolska tiden finns det ytterligare en helgdag under den här perioden, alla själars dag (jfr eng. all saints’ eve), som firas 2 november som en minnesdag över de döda. Annars är just alla helgons dag ägnat åt detta minne, och eftersom det är vanligt att man besöker sina anhörigas gravar kallas dagen ofta gravsmyckningsdag.

På senare år har många tagit upp amerikanska seder vid allhelgonatiden. Det är framför allt inriktat på barn och liknar vår sed med påskkäringar. Barnen klär ut sig till spöken och annat och går runt och tigger godis. Denna helg firas ursprungligen på allhelgonaafton, såsom det amerikanska namnet halloween anger. Det står för all hallows eve, alltså ordgrant ’alla helgons afton’.

Men nu verkar handlare, som ju är intresserade av att sälja de attribut som hör till – pumpor, godis, utklädningskläder – inriktade på att skilja på dessa två helger och lanserar veckohelgen före allhelgonahelgen som tidpunkt för denna helg. Det innebär att det blir ett tredje tillfälle att fira samma helg. Om nu det bruket stabiliserar sig, föreslår vi att man kallar just detta firande spökhelg. Det amerikanska namnet, halloween, är lite krångligt och kan alltför lätt blandas ihop med allhelgonaafton.

Se denna text som teckenspråksfilm.

Domssöndagen är kyrkoårets sista söndag. Tidigare lyftes då de bibeltexter som handlar om yttersta domen fram. I dag betonas texternas beskrivning av Kristus som försonare snarare än som sträng domare. Den yttersta domen är den (tänkta) slutgiltiga uppdelningen av alla människor i onda och goda, varvid de förra kommer till helvetet och de senare till himmelen.

Ordet dom, ’avgörande av fråga (ofta med ogynnsamma konsekvenser)’, går tillbaka på fornsvenskans domber med samma betydelse. Ordet är ursprungligen ett gemensamt germanskt ord med betydelsen ’fastställande, bestämmelse’. Samma ordled finns i ord som föredöme (egentligen ’ngt man kan döma efter’), barndom m.fl.

Domssöndagen infaller söndagen mellan 20 och 26 november, vilket i år innebär 24 november.

Se denna text som teckenspråksfilm.

Nobeldagen den 10 december är Alfred Nobels dödsdag. Nobel föddes 1833 och dog 1896 i italienska San Remo. Denne svenske kemist, uppfinnare, industrialist och donator instiftade som bekant Nobelpriset, och de världsberömda Nobelprisen delas ut av den svenske kungen vid en högtidlighet i Stockholm just på Nobels dödsdag. Nobeldagen är tillika allmän flaggdag i Sverige.

En vanlig fundering hos många skribenter är huruvida ordet Nobelpris ska skrivas med stor eller liten begynnelsebokstav. Ja, det beror på hur det används.

När det handlar om det bestämda priset där kopplingen till personen Nobel är tydlig bör det skrivas med stor bokstav, t.ex. ”Hur många Nobelpris fick USA förra året?”. Med stor bokstav skrivs också Nobeldagen. I överförd betydelse är namnkaraktären mer försvagad, varför liten begynnelsebokstav är mer naturligt, t.ex. ”Hon borde få nobelpris i vänlighet”.

Lucia var en kristen jungfru från Syrakusa på Sicilien. Hon förföljdes och dödades år 304 men blev senare martyr och helgon. Redan under tidig medeltid blev 13 december en minnesdag för henne.

Luciasången

Nu är det dags att dra på sig den vita långskjortan, sätta små lampor eller en upp- och nedvänd pappersstrut på huvudet och sjunga stora nonsenssången. Hur mycket begriper ni? Luciasången kan behöva en förklaring rad för rad. Vi utgår från den vanligaste varianten, som är en kombination av Sigrid Elmblads text från 1924 och Arvid Roséns något yngre. (Melodin är från 1800-talets Neapel).

”Natten går tunga fjät”: Fjät är ett gammalt ord för steg eller spår, besläktat med fot. Åtminstone sedan 1800-talet hör det hemma endast i fackspråk eller höglitterär stil med undantag för vissa stelnade uttryck som ”ett tuppfjät”.

”runt gård och stuva”: Stuva betyder stuga och var förr en vanlig form, särskilt i sydvästra Sverige. I danskan har g mellan vokaler gått över till v i betydligt fler ord: have, mave, lave.

”Kring jord som sol´n förlät”: Förlåta betyder här överge, lämna. Också den betydelsen är reserverad för högre, särskilt religiös, stil sedan ett par hundra år. Men på 1600-talet sade man förtröstansfullt ”Gud förlåter inte de sina”.

”skuggorna ruva”: Ruva, i betydelsen vila över, är kanske inte så svårt. Man kan lägga märke till att ruga tidigare var en vanlig variantform. I motsats till stuga har alltså standardspråket här tagit upp v-formen.

”Drömmar med vingesus”: Vingesuset är tvetydigt. Den vanliga formen är vingsus – även om vingesus också förekommer – och ordet har ofta överförd betydelse, ungefär som vingslag: ”man hörde vingesuset av en ny tid”. Men det kan också vara närmast en ornitologisk fackterm, ”en flock brunänder drar förbi med stort vingesus”.

”under oss sia”: Under är inte en lägesbetecknande preposition utan det substantiv som har med underverk att göra. Hela satsens betydelse är alltså att drömmar med vingesus siar om under för oss. Sia under i stället för sia om under är en möjlig men ovanlig konstruktion som också hör till litterär eller religiös stil. Och den aktuella ordföljden kan bara förekomma i vers. I prosa skulle predikatet sia komma som andra satsdel, nu står det först som fjärde, efter subjekt (Drömmar med vingesus), direkt objekt (under) och indirekt objekt (oss).

”Tänd dina vita ljus, sankta Lucia”. Äntligen problemfritt. Men det är inte överraskande att svårbegripligheterna födde en helt ny och enklare text på sjuttiotalet då luciafirandet blev dagis kanske viktigaste dag på året. Inför surrande filmkameror och tårögda mormödrar sjöng de allvarliga små femåringarna: ”Ute är mörkt och kallt/ I alla husen/ lyser nu överallt/ de tända ljusen./ Se någon kommer där/ jag vet nog vem det är/ sankta Lucia, sankta Lucia.”

Texten är numera så väletablerad att den ingår i respektabla sångböcker. Den har ändå blivit hånad för sin torftighet. Och visst är det enkel vers. Den äldre varianten, med sin stolliga blandning av religiösa ålderdomligheter och fågelmetaforik (ruva, fjät och vingesus), uppvisar ändå ett spel med vokalkvaliteter av viss poetiskt värde: i de första raderna dominerar de bakre vokalerna u och o, i andra hälften ljusnar det med det främre i som dominerande vokalljud.

De två texterna står nog för olika syn på poesins uppgift. Dagisvarianten tar av vardagsspråkets ordförråd och har naturlig ordföljd; det är lyrik som vill vara enkel och tydlig. Man kan se den som en fyraårsvariant av den så kallade nyenkelhet som Göran Palm, Lars Bäckström (som skrev en dikt om en disktrasa), Sonja Åkesson och andra framträdde med i början av det optimistiska sextiotalet. Vingesusvarianten vill skapa gåtfullhet och poetisk känsla genom dunkla anspelningar på annan poesi och diffust bildspråk, ett slags kombination av romantik och postmodernism.

Kanske bäst att sjunga Staffan stalledräng.

Se denna text som teckenspråksfilm.

Månaden december kallades i äldre tid också för julmånad, ett ord som är självförklarande. Men varifrån kommer egentligen ordet jul?

Det kommer i alla fall inte av ordet hjul. Det som ligger bakom det hugskottet är väl det att orden – i dag – uttalas lika, och att festen låg vid en tidpunkt då ”världens ljus då vänder om sitt hjul”. Det kommer inte heller från franska joli ’vacker’ såsom påstås ibland. Tanken bakom detta är inte mindre fantasifull: de nordiska vikingarnas julfirande skulle gjort ett sådant intryck på befolkningen i Normandie att de tagit upp ordet jul och låtit det betyda vacker. Även rent språkliga skäl talar emot båda dessa vildvuxna förslag.

Det verkar snarast vara ett germanskt ord för en högtid som låg ungefär vid en tidpunkt då man senare kom att fira minnet av Jesu födelse. Men man vet inte vad ordet ursprungligen betydde. Det är belagt i det nu utdöda gotiska språket. I engelskan lever det kvar som ett ålderdomligt uttryck i formen yule eller yuletide, men normalt heter det där som bekant Christmas.

I de nordiska språken har ordet överlevt som det vanliga uttrycket för denna helg. Det har också exporterats till finska i två omgångar, först i formen juhla, som i dag betyder ’högtid, fest’, sedan i formen joulu, som alltså betyder ’jul’, och på finska heter månaden december joulukuu, alltså julmånad.

De gåvor man ger varandra till jul kallas julklappar på svenska. Det ordet hänger ihop med en äldre sedvänja att anonymt slänga in en skämtsamt menad gåva hos folk efter att först ha klappat på dörren.

I tyskan finns också ordet Julklapp, vilket faktiskt är inlånat från svenskan! På nutida tyska avses med ordet de gåvor man får då man i en grupp, t.ex. en skolklass, byter julklappar med varandra. Annars heter julklapp Weihnachtsgeschenk, d.v.s. julgåva.

Se denna text som teckenspråksfilm.

Värnlösa barns dag, eller menlösa barns dag som det hette förr, är en festdag i julveckan till minne av de barn som Herodes lät mörda när han fick veta att Messias var född. Dagen har firats inom många kyrkor världen över ända sedan 300-talet, ofta med särskilda barnprocessioner. I Sverige avskaffades den som allmän helgdag 1772.

Att man ändrat benämning till värnlösa beror helt enkelt på att menlös ansågs ha fått en för negativ klang. I äldre svenska betydde menlös snarast ’oskyldig’ (egentligen ’utan förmåga att kunna göra något’), ’utan skada eller fel’, och menlösa barn var barn som inte hade några synder på sitt samvete. I dag betyder menlös som bekant huvudsakligen ’intetsägande’, ’oförarglig’.

Se denna text som teckenspråksfilm.