Språkpolitik och språklagar

Språkpolitik och språklagar: Språkpolitik hos Språkrådet|; Milstolpar i svensk språkpolitik|; Språkpolitiska länkar|

Milstolpar i svensk språkpolitik

Nedan följer en sammanställning av några av de initiativ och direktiv som präglat svensk språkpolitik. Vi börjar med några historiska nedslag. Den språkpolitiska aktiviteten ökar från 1960-talet och framåt, då initiativen huvudsakligen handlar om att reformera svenskt myndighetsspråk. I slutet ges en summering av de senaste åren, då språkpolitiken plötsligt breddas och får ett genombrott.

Språkpolitik i historien

1526 utkommer Nya testamentet på svenska, och 1540–1541 ges Gustav Vasas bibel ut. De hade stor betydelse för regleringen och stabiliseringen av svensk ortografi.
Samuel Columbus "En swensk ordeskötsel", som skrevs omkring 1680, propagerade för användning av det svenska modersmålet, bl.a. genom att i skrift ta upp ord som dittills bara hört till det talade språket.
Karl XI och Karl XII gav under andra hälften av 1600-talet och början av 1700-talet ut direktiv riktade till präster, diplomater m.fl. om att främja bruket av svenska gentemot främmande ord och språk. I den kansliordning som Karl XII undertecknade 1713 står: "Kongl. Maij:tt will och at dess Cantzelij uti alla de Bref och Skrifter, som därifrån utgå, beflijtar sig om en ren och tÿdelig Swenska, samt så mÿcket som möijeligt är undfÿr fremmande ord." Detta upprepas sedan i kansliordningarna fram till 1809.
"Sweriges Rikes Lag", med en modern språkdräkt, utkommer 1736.
Flera språkvetare ger runt 1750 ut skrivhandledningar med budskapet att "hwad örat hörer, bör ock ögat se" (Johan Ihre), dvs. en moderniserad, mer talnära stavning.
Abraham Sahlstedt gav i samarbete med Vetenskapsakademien ut "Swensk Grammatika ... Af Kongl. Wetenskaps Akademien Gillad".
Svenska Akademien instiftades 1786 för att främja svenska språkets "renhet, styrka och höghet". Akademiens första grammatik kom ut 1836, Akademiens ordbok kom med sitt första band 1893.
1801 gav Carl Gustaf Leopold ut "Afhandling om svenska stafsättet", vilken gav svensk stavning en fast norm. Denna följdes i stort i den första utgåvan av Svenska Akademiens ordlista (1874).
1842 beslutade riksdagen om införandet av den allmänna folkskolan, vilket betytt mycket för det allmänna läs- och skrivkunnandet i landet.
Rättstavningsreformen 1906: Fridtjuv Berg, en av Rättstavningssällskapets medlemmar och tillika ecklesiastikminister, skickade ut ett kungligt cirkulär som föreskrev att den sjunde upplagan av Akademiens ordlista (1900), med vissa undantag, skulle ligga till grund för undervisningen i svensk rättstavning. Undantagen gällde bl.a. att f, fv och hv för v-ljud skulle ändras till v (med bibehållande av grundformens v i böjningsformer framför t och s utom i ordet haft).
1907 anbefaller ett kungligt cirkulär "samtliga förvaltande ämbetsmyndigheter i riket att affatta sina skrifter i klara, korta meningar och således undvika invecklade satsbyggnader och onödiga upprepningar samt i öfrigt söka tillägna sig ett klart och enkelt skrifsätt". Liknande formuleringar har sedan fortlevt i förvaltningslagen.
1944 bildades föregångaren till Språkrådet, Nämnden för svensk språkvård, med uppgift att "följa det svenska språkets utveckling i tal och skrift samt utöva en språkvårdande verksamhet" och "vidmakthålla och stärka den nordiska språkgemenskapen". För språkvårdande insatser på terminolgiområdet inrättades TNC (Tekniska nomenklaturcentralen) 1941.

Initiativ under de senaste decennierna

1967: De första riktlinjerna för språket i lagar och andra författningar ges ut av Statsrådsberedningen (statsministerns kansli).
1977: Svenska språknämnden och Statens personalutbildningsnämnd publicerar ett studiematerial om den offentliga svenskan - "Att skriva bättre offentlig svenska".
1978: Stockholms universitet startar en utbildning på två och ett halvt år för blivande språkkonsulter i svenska, Språkkonsultlinjen. Syftet är inte minst att utbilda konsulter som ska modernisera svenskt lag- och myndighetsspråk.
1981: Riksdagen erkände att teckenspråk är ”dövas språk” den 14 maj. Detta ledde till att läroplanen för specialskolor 1983 föreskrev att undervisning ska bedrivas på teckenspråk och svenska. Dövundervisningen hade i ett sekel fram till dess skett på svenska med hjälp av tal- och hörselträning. Varje år den 14 maj firas Teckenspråkets dag i Sverige som en manifestation av riksdagens erkännande.
1983: Regeringen tillsätter Språkvårdsutredningen, med uppgift att se över den språkvårdande verksamheten i Regeringskansliet och andra myndigheter. Rapporten "Klarspråk - en grund för god offentlig service" (Ds C 1985:3) ges ut 1988.
1984: Svea hovrätt publicerar skriften "Språket i domar och beslut", för att inspirera domstolsjurister till en modern språkbehandling och en ökad medvetenhet i språkfrågor.
1989: Statens institut för personalutveckling (SIPU) startar Språkvårdsprojektet, i syfte att ta reda på hur man praktiskt kan gå till väga för att förändra texter och skrivvanor inom en myndighet. Rapporten "Visst går det att förändra myndighetsspråket!" (Ds 1993:61) ges ut 1993.
1991: Statsrådsberedningen ger ut den första upplagan av Myndigheternas skrivregler.
1993: Regeringen tillsätter Klarspråksgruppen, med uppgift att främja språkvårdsaktiviteter hos myndigheterna.
1997: Betänkandet Steg mot en minoritetsspolitik (SOU 1997:192).
1998: Betänkandet Svenskan i EU (1998:114) ger en rad förslag på hur kvaliteten på de svenska EU-texterna kan förbättras.
1999: Sverige ratificerar Europarådets minoritetsspråkskonvention för finska, samiska, meänkieli, romani och jiddisch.

Bakgrund till de senaste årens språkpolitiska initiativ

År 1997 gav regeringen Svenska språknämnden i uppdrag att utarbeta ett förslag till handlingsprogram för att främja svenska språket. Språknämnden redovisade våren 1998 sitt uppdrag i skriften Förslag till handlingsprogram för att främja svenska språket. Nämnden föreslog att det övergripande målet i arbetet med att främja svenskan bör vara att den skall bevaras som ett samhällsbärande och komplett språk i Sverige. Förslaget till handlingsprogram omfattade ett flertal enskilda åtgärder om bl.a. språkvård, skola, högre utbildning och forskning, arbets- och näringsliv, medier och EU. Nämnden föreslog också att svenskans ställning i Sverige skulle lagfästas.
I budgetpropositionen för år 1999 (prop. 1998/99:1, utg.omr. 17) konstaterade regeringen att arbetet med att främja svenska språket bör gå vidare med utgångspunkt i Språknämndens förslag till handlingsprogram. Som en första åtgärd tillfördes språkvården nya resurser fr.o.m. år 1999.
Under hösten 1999 beslutade riksdagen att en parlamentarisk språkpolitisk utredning borde tillsättas. Utredningen skulle arbeta förutsättningslöst. Kulturutskottet redogjorde i sitt betänkande utförligt för behovet av en sådan utredning (bet. 1999/2000:KrU2, rskr. 1999/2000:7). Den 5 oktober 2000 beslutade regeringen att tillsätta en parlamentarisk kommitté med uppdrag att lägga fram ett handlingsprogram för det svenska språket.
Utredningen Mål i mun publicerades 2002. Trots positiva reaktioner från många håll, hamnade utredningens förslag i malpåse. Efter år av utredande lade regeringen i slutet av september 2005 fram en språkpolitisk proposition, Bästa språket (regeringens propsition 2005/06:2), och i december 2005 röstades Kulturutskottets betänkande 2005/06:KrU4, som behandlar proppen, igenom i riksdagen.
Svenska språknämnden, Sverigefinska språknämnden, Klarspråksgruppen i Regeringskansliet och språk- och folkminnesinstitutet slås 1 juli 2006 ihop till språkmyndigheten Institutet för språk och folkminnen. I myndighetens instruktion står det att den är ”central myndighet på språkets område”.
En ny språklag föreslås träda ikraft 1 juli 2009 i Språklagspropositionen Språk för alla – förslag till språklag (2008/09:153).
Efter röstning i riksdagen den 20 maj träder den nya lagen ikraft 1 juli 2009.
Den 1 januari 2010 träder en ny lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk ikraft, i vilken de språkliga rättigheterna för de nationella minoriteterna beskrivs.