språkvård, språkrådet - Institutet för språk och folkminnen Hoppa direkt till textinnehållet Om webbplatsen, tillgänglighetsinformation Startsida Nyheter Översikt Sökningssida FAQ Hjälp Kontakt
 
     

Fakta om språk

Här får du svar på några mer allmänna frågor om språk, t.ex. om hur många språk det finns i Europa och hur många ord det finns i svenskan. Först kommer frågor om svenska och allmänna frågor, därefter frågor om nordiska språk, EU:s och Europas språk och världens språk.

Hur många ord finns det i svenskan?

Oändligt många liksom i varje mänskligt levande språk. Man kan alltid bilda nya ord. Inte ens om man ändå ville göra en ordräkning fram till dagens datum, skulle det var möjligt. För hur finner man alla ord som skrivits och talats? Allt som skrivs bevaras inte, i ännu mindre grad allt som talas. Ordböcker innehåller bara så många ord som ryms på det antal sidor man bestämt. Detta innebär att inget språk är rikare eller fattigare än något annat.

Alla lär vi oss ständigt nya ord. Vi bildar också nya ord, ibland utan att tänka på det. Enskilda språkbrukare kan uppvisa mer eller mindre varierat ordförråd i olika sammanhang. Men man kan inte dra för stora slutsatser av sådana siffror. Shakespeare uppvisar i sina samlade verk 29 066 olika ord. Strindberg uppvisar 119 288 olika ord i sina romaner och dramer. Det betyder inte att Strindberg är fyra gånger så duktig språklig sett.

Läs mer

  • Birgitta Lindgren: Hur många ord finns det i svenskan? (pdf) Språkvård 1989:3, s. 46
  • Martin Gellerstam: Hur många ord finns det i svenskan? i: Allén, Sture m.fl.: Orden speglar samhället. Allmänna förlaget 1989.

Hur många språk talas i Sverige?

Sedan den 1 april 2000 finns i Sverige fem officiellt erkända minoritetsspråk: finska, samiska, tornedalsfinska (meänkieli), jiddisch och romska (romani chib). De har alla talats länge i Sverige; finska och samiska lika länge som svenska. Med svenska och teckenspråket, som också bör räknas som ett eget språk, blir det alltså sammanlagt sju inhemska språk. Därutöver kommer minst 150 olika språk som talas av nya invandrargrupper, bl.a. albanska, arabiska, grekiska, kurdiska, persiska, polska, bosniska, serbiska, kroatiska, somaliska, spanska och turkiska.

Läs mer

  • Sveriges sju inhemska språk – ett minoritetsspråksperspekiv. Red. Kenneth Hyltenstam. Studentlitteratur 1999.

Hur många svenska dialekter finns det?

Det beror på vad man menar är olika dialekter, så svaret på den frågan kan variera. De svenska dialekterna brukar delas in i sydsvenska mål (med dialekterna i Skåne som centrum), götamål (med dialekterna i Västergötland som centrum), sveamål (med dialekterna i Uppland som centrum), norrländska mål (dialekterna från Hälsingland och norröver), gutamål (på Gotland), östsvenska mål (finlandssvenska och estlandssvenska).

Språkvetare brukar skilja på å ena sidan genuina dialekter, som talas inom ett begränsat område och som kan vara svåra att förstå för utomstående, och å andra sidan regionala talspråk, som sträcker sig över stora områden.

Det är vissa dialektdrag som avgör inom vilken grupp en dialekt hör hemma. Ett sådant drag är bakre r-ljud (skorrande r), som är typiskt för sydsvenska dialekter. Ett annat är ”tjockt” l-ljud, som finns i stora delar av Sverige men som saknas i Sydsverige samt Stockholm och Göteborg. Ett drag som är typiskt för norrländska dialekter är att man kan säga ”vi är sjuk” och inte ”vi är sjuka”.

Läs mer

  • Dialektprojektet SweDia. Här kan du höra dialektprov.
  • Dialektsidorna hos Institutet för språk och folkminnen.

Varför ska man ha svenska termer?

Ett språk som inte utvecklar och underhåller terminologier på olika områden blir ett fattigare språk. Det riskerar att bli ett andra klassens språk som ingen kan använda i sammanhang där entydighet och smidighet är av stor betydelse, t.ex. i vetenskapliga sammanhang. Detta insåg vetenskapsmännen på 1700-talet och de började därför precisera begreppen och skapa väl fungerande termer.

Det är inte bara fackmän som behöver använda termer. Många områden behandlar företeelser som berör oss alla. Tänk t.ex. på genteknik och datateknik. Man måste kunna förmedla information om komplicerade saker så att även icke-fackmän förstår. Ibland kan detta göras genom självförklarande termer, ibland kan man använda en fackterm men förklara den. I dag används många engelska ord som facktermer. Det är både opraktiskt och svårtillgängligt att många fackuttryck inte finns på svenska.

Läs mer

Vad är det för skillnad mellan ord och termer?

Alla termer är också ord men alla ord är inte termer. En term är ett ord eller uttryck som genom tradition eller överenskommelse används inom ett speciellt fackområde i en väl avgränsad betydelse. Termer kan vara

  • enkla ord, t.ex. patient, avlösning, oxidator
  • sammansatta ord, t.ex. moppmoped, tappvarmvatten, hemsjukvårdsbesök
  • flerordsuttryck, t.ex. god man, halvhård golvbeläggning, byggnad med särskilt bevarandevärde.
Ord i det så kallade allmänspråket kan ha en vid och ibland ganska luddig betydelse. När sådana ord används som termer får de en betydligt snävare betydelse, och man säger då att en terminologisering av ordet har skett. Exempel är besök (inom hälso- och sjukvården) och lera (inom geologin). En del termer går i stället i den motsatta riktningen ut i allmänspråket och blir frekvent använda där. Man kallar detta fenomen för avterminologisering. En avterminologisering sker ofta i samband med katastrofer och olyckor. Så har t.ex. bogvisir, akrylamid och tsunami avterminologiserats.

Ordet term har inte alltid använts i svenskan. Särskilt under andra hälften av 1700-talet användes konstord frekvent; det var tyskans Kunstwort som stod som förebild. Ett skäl till att konstord så småningom blev obrukbart var att vi i svenskan allt mindre använde förleden konst- i betydelsen 'vetenskap, teknik'. Ordet term är idealiskt med hänsyn till att det är lätthanterligt, internationellt förankrat och kort.

”Fackexperter vill krångla till det!” hör man emellanåt. Att en fackspråklig text med många termer upplevs som krånglig, svårtillgänglig och ibland till och med snobbig beror på att den återspeglar en språkgemenskap som stänger den oinvigde ute. Men termerna är nödvändiga när fackexperter inom ett visst fackområde kommunicerar sinsemellan; de behöver termerna för att säkerställa en så effektiv kommunikation som möjligt.

Om en fackexpert däremot skall skriva för lekmän, så bör han eller hon förklara termerna så tydligt som möjligt, utan att för den skull undvika att visa dem i texten. Det kan också vara värt att var och en påminner sig om vilka termer man själv använder i sin egen yrkesutövning – då har man nog också större respekt för andras termer.

Vad är skillnaden mellan term och begrepp?

Begrepp är ett mångtydigt ord. Det kan ha olika betydelser i olika sammanhang:
”Han har inget som helst begrepp om ekonomi.”
”Demokrati är ett mångtydigt begrepp.”
”Rikssvenska är ett ofta använt begrepp i dispyter om vad som är rätt och fel.”
”Skev – ett nytt begrepp för genusforskningen”
”Polisen skulle stå i begrepp att avvisa någon”
”Livskvalitet är ett begrepp för framtiden.”
”Teater Mars har blivit ett begrepp inom finlandssvenskt teaterliv.”
”Vi måste reda ut begreppen.”

Terminologiarbete, som är en gren av språkvårdsarbetet, syftar till att utveckla olika fackspråk så att de så bra som möjligt duger för en precis och entydig kommunikation. I terminologiläran, som terminologiarbetets metoder och principer vilar på, används begrepp och term i sinsemellan klart avgränsade betydelser. Begreppet står här för människans inre bild eller den mentala föreställningen om företeelser i verkligheten, t.ex. föremål, händelser, väsen eller processer.

Ett begrepp som anknyter till en grupp företeelser i verkligheten (t.ex. träd eller cykel) kallas för allmänbegrepp och ett begrepp som anknyter till en enda, en unik, företeelse i verkligheten (t.ex. Kaknästornet) kallas för individualbegrepp.

Eftersom begreppen bara existerar i föreställnings- eller tankevärlden måste vi ge dem benämningar när vi kommunicerar. Vi förser dem då med ord eller uttryck, i fackspråket kallat termer. Termen kan liknas vid en etikett som man sätter på begreppet. Det begrepp som beskrivs med definitionen ”högvuxen, icke klättrande vedväxt med genomgående huvudstam” etiketteras med termen träd på svenska, arbre på franska och muorra på nordsamiska.

Kärnan i terminologiläran ligger i de inbördes relationerna mellan företeelser i verkligheten, begrepp i föreställningsvärlden samt termer och definitioner i den språkliga världen. I terminologiarbetet är det, om det skall vara framgångsrikt, fundamentalt att hålla reda på de tre världarna och att hela tiden veta var man befinner sig i diskussionen.

Hur ser framtidens svenska ut?

Ett stabilt språk
Svenskan under de närmaste hundra åren kommer i grunden att vara sig lik. Alla förutsättningar finns för ett stabilt språk: en väl sammanhållen språkgemenskap, hög läs- och skrivkunnighet, en rik litteratur inom många områden, utförliga ordböcker och grammatikböcker av hög kvalitet, en lång och väldokumenterad historia och internationellt sett ett högt antal modersmålstalare – svenskan är kanske det sjuttionde, åttionde största av världens ungefär femtusen språk.

Fem allmänna tendenser
Det hindrar inte att vi får se en hel del förändringar i svenskan. Man kan urskilja åtminstone fem tendenser som kommer att göra sig gällande under en stor del av 2000-talet.

Engelskt inflytande. Det märks på tre olika sätt:
a) Fler engelska lånord. I en vanlig dagstidning i dag är andelen engelska lånord mellan 0,3 och 1 procent. Den siffran fördubblas eller tredubblas troligen de närmaste årtiondena, och ännu vanligare blir engelska lånord i vardagstalet. Men de allra flesta lånord kommer att vara relativt ovanliga så kallade innehållsord: mejla, indie, wigger, agenda, break-even, proaktiv, hajpad, gospel etc. Det är inte sannolikt att engelska lånord ersätter högfrekventa svenska formord som när, men, bara, och, inte, då, därför.

b) Mer kodväxling. Kodväxling innebär hela meningar eller serier av meningar på engelska i svenskt tal eller svensk text. Det är vanligast i tal och rör sig ofta om stående fraser: now we are talking; take it or leave it; this place isn’t big enough for the two of us.

c) Domänförluster. En domänförlust innebär att engelskan är det språk alla använder inom en viss verksamhet, så att svenskan så småningom blir obrukbar inom området, domänen. I dag hotas svenskan av domänförlust inom teknisk och naturvetenskaplig högre utbildning och forskning. Delar av arbetslivet liksom delar av politiken kan förlora domäner till engelskan under 2000-talet; med språkpolitiska medel kan dock en sådan utveckling förhindras.

Större utrymme för andraspråkssvenska. En ökande andel svenskar har annat modersmål än svenska, eller åtminstone ytterligare ett förstaspråk vid sidan av svenska. Det svenska standardspråket, särskilt i skrift, påverkas mycket litet av den utvecklingen. Däremot kommer fler av oss att tala och lyssna till nya varianter av vardagssvenska; man skulle kunna tala om nya gruppspråk eller sociolekter som rinkebysvenska, gårdstensvenska, rosengårdsvenska. Troligen har dessa varianter av svenska en del gemensamma drag som kan beskrivas som att de gjort sig av med ovanliga säregenheter i svensk grammatik. Det kan vara:

– Rak ordföljd i sats som inleds med annan satsdel än subjekt: I dag hon kommer.
– Utelämning av betydelsetomt det som subjekt eller objekt: Har du sett henne? Ja, jag har.
– Utelämning av och vid samordning med verb som går, sitter, står: Vi går fikar.
– Strykning av prepositioner som är bundna till verb: De låg sängen.

Visualisering. Skriftspråket blir allt mer ett språk för ögat som inte lämpar sig för högläsning utan helt litar till synintrycket. Det leder till många olika fenomen:

– Flitigare utnyttjande av grafiska verkningsmedel som olika typsnitt, rubriker, varierande spaltbredd m.m.
– Text som inte läses från vänster till höger och uppifrån och ned utan presenteras i rutor, block och olika grafiska uppställningar.
– Flitigare bruk av tabeller, diagram och symboliska bilder, ofta starkt integrerade med texten.
– Fler så kallade logotypskrivningar av namn av olika slag, d.v.s. skribenten bryter mot vanliga skrivregler, t.ex. PlusGirot, eBay. En del särskrivningar kan också räknas hit.
– Fler initialord och förkortningar: it, adhd, cd, vabba (vård av sjukt barn), iofs (i och för sig).
– En meningsbyggnad i sakprosan där meningarna blir kortare och mer kompakta. I stället för att skriva "Folk har blivit beredda att låna allt mer när de ska köpa bostad eftersom räntorna har sänkts" skriver man "Låneviljan vid bostadsköp har ökat pga räntesäkningarna". En sådan mening är lätt att läsa tyst men svår att lyssna till.

Intimisering. Åtminstone sedan 1970-talet har det pågått en utveckling mot ett alltmer intimiserat och informellt språk, både i tal och skrift. Den kommer att fortsätta. Därför kan vi bland annat förutse:

– Ökat bruk av förnamn, också när namn inte är nödvändigt: Tror du ni vinner valet, Maud?
– Ökat bruk av du-tilltal, också när tilltal inte är nödvändigt: "Du kan ta bussen var tionde minut" i stället för "Bussen går var tionde minut".
– Informella drag i skriftspråkets meningsbyggnad som ofullständiga meningar och satsradningar ökar t.ex. i tidningsspråk.
– Slang, dialektala uttryck, svordomar och sexualord blir vanligare i offentligt tal, t.ex. i medier.
– Föreställningen om en talad rikssvenska, som är socialt och geografiskt neutral, försvinner. Alla kommer i nästan alla sammanhang att låta höra en del av sitt personliga tonfall.

Teknifiering. Den nya tekniken har framför allt de senaste tio åren givit oss nya sätt att använda språket: e-brev, chatt, sms, avancerade röstbrevlådor, webbplatser. Det har bland annat lett till att vi organiserar texter på nytt sätt (på webbplatserna), till nya skrivkonventioner som smilisar och sms-förkortningar, till en friare syn på stavning, meningsbyggnad och interpunktion som bara skrivs för stunden och till att vi lärt oss tala som en bok när vi talar med röstbrevlådor. Dessa nya sätt att använda språket har knappast påverkat svenskan på andra områden: det finns inga smilisar i tidningsledare, och i en lärobok stavar man inte som i sms. Vi kan vänta en snabb teknikutveckling som leder till ytterligare nya språkarter, till exempel:

– Automatisk översättningssvenska. Maskinöversättningsprogram kommer att leverera automatiska översättningar som innehåller många fel men som ändå är helt begripliga.
– Datortalsvenska. Vår datoranvändning blir mer talbaserad; vi behöver inte skriva in texter, meddelanden och kommandon utan kan tala in dem i datorn. Det kommer dock i många fall att förutsätta ett talat språk som liknar det i röstbrevlådorna: tydligt, långsamt och variationsfattigt.

Några mindre förändringar i grammatiken
De fem allmänna tendenser man kan peka på för framtidens svenska gäller i första hand ordförråd och stil. Den svenska grammatiken förblir stabil, som sagt. Några mindre förändringar, eller snarare förskjutningar, i skriftspråksgrammatiken är dock troliga:

– Det blir vanligare med huvudsatsordföljd i bisats. Det gäller främst att-bisatser och indirekta frågebisatser: Min uppfattning är att det räcker inte med allmänna råd; Man undrar verkligen hur ska det gå?

– Adjektiven kompareras inte med ändelser utan med omskrivning: mer snäll och mest berömd, inte snällare och berömdast.

– Infinitivmärket att blir något ovanligare: det kommer (att) bli roligt; hon lovade (att) försöka (att) börja (att) sluta (att) röka.

– Predikativen (predikatsfyllnaden) böjs efter betydelsen, fast det formellt inte stämmer med subjektet: laget var otränade; kommunalrådet är sjuk.

LÄS MER

Allmänt:

  • Lars-Gunnar Andersson: Vi säger så. Stockholm 2000.
  • Olle Josephson: Ju. Ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige. Stockholm 2004.

Engelskan:

  • Engelskan i Sverige. Språkval i utbildning, arbete och kulturliv. Småskrift utgiven av Svenska språknämnden. Stockholm 2004.

Andraspråkssvenskan:

  • Kenneth Hyltenstam & Inger Lindberg (red): Svenska som andraspråk. Lund 2004

Visualiseringen:

  • Lars Melin: Språk som syns. (Ord och stil. Språkvårdssamfundets skrifter 31.) Uppsala 2000.

Tekniken:

  • Ylva Hård af Segerstad: Use and adaption of written language to the conditions of computer-mediated communication. Ak. avh. Göteborgs universitet 2002.

Grammatikförändringar:

  • Språkriktighetsboken. Utarbetad av Svenska språknämnden. Stockholm 2005

Vilka inhemska språk finns i Norden?

Man räknar traditionellt med åtta inhemska språk i Norden. Dessa tillhör tre olika språkfamiljer:

  • den germanska språkfamiljen med danska, färöiska, isländska, norska, svenska (danska, norska och svenska bildar undergruppen skandinaviska språk)
  • den uralska språkfamiljen med finska och samiska
  • den eskimåiska språkfamiljen med grönländska.

Finska talas förutom i Finland även av en minoritet i Sverige, och svenska talas förutom i Sverige även av en minoritet i Finland. Samiska språk talas i områden i norra Norge, norra Sverige och norra Finland. Vissa företrädare för finska i Tornedalen räknar meänkieli (tornedalsfinska) som ett eget språk, och det fick 2000 status som officiellt erkänt minoritetsspråk i Sverige. På samma sätt är det också numera med den variant av finska, kallad kvänska, som talas i Norge. Det skall också sägas att samiskan egentligen inte är ett enda språk utan flera olika varieteter. Utöver dessa språk finns sedan gammalt romani och jiddisch, bl.a. i Sverige.

Läs mer

Vad menas med nordisk språkgemenskap?

De skandinaviska språken danska, norska och svenska är grannspråk till varandra. De är faktiskt så lika att de ur språkvetenskaplig synpunkt kunde betraktas som dialekter inom samma språk. Likheten gör att de i princip inbördes är förståeliga utan föregående studier. Detta innebär att dansk-, norsk- och svensktalande kan tala med varandra på det egna språket. Det krävs bara tillvänjning för ögat och örat.

Eftersom Färöarna och Grönland är en del av det danska riket, lär man sig där danska som första främmande språk. Så har det varit även på Island, som tidigare var en del av det danska riket. Nu är engelska första främmande språk där. Danska (alternativt norska eller svenska) finns dock kvar som obligatoriskt skolämne.

Finland var tidigare del av det svenska riket, och ca 6 procent av befolkningen har svenska som modersmål. Svenskan är jämställd med finskan som officiellt språk. Därtill är svenska obligatoriskt skolämne för elever med finska som modersmål.

De som har samiska som modersmål är tvåspråkiga, och kan även norska, svenska eller finska.

Genom att även de som inte har ett skandinaviskt språk som modersmål ändå i mer eller mindre hög grad behärskar något skandinaviskt språk, omfattar den nordiska språkförståelsen i princip hela Norden.

Hur fungerar den nordiska språkgemenskapen?

Förståelseundersökningar visar dels att alla inte förstår varandra lika bra, dels att det är skillnad på förståelse i tal och skrift. Svårast är det för svenskar och danskar att förstå varandras talspråk. Duktigast är norrmän på att förstå grannspråken, i synnerhet svenska.

En sak som är mycket viktig är viljan att förstå och inställningen till grannspråken. Den som är mycket motiverad att förstå upplever att förståelsen går bra. Själva situationen är också viktig. Det går lättare när man sitter i en liten grupp och samtalar. Förståelsen är inte heller något statiskt. Ju mer man ser och hör av ett grannspråk, desto bättre förstår man.

Läs mer

  • Nordens språk. Red. Karker m.fl. Novus forlag. Oslo 1997.
  • Börestam, Ulla: Skandinaver samtalar. Språkliga och interaktionella strategier i samtal mellan danskar, norrmän och svenskar. Inst. för nordiska språk vid Uppsala universitet 38, 1994.
  • Skandinavisk ordbok
  • Nordens språkråd

Vilka nya EU-språk har vi fått de senaste åren?

Den 1 maj fick EU 10 nya medlemsländer, vilket också innebar ett tillskott av många nya officiella EU-språk. Europeiska unionen har i dag 27 medlemsländer och 23 officiella språk. Alla länder som blir medlemmar i EU avgör vilket eller vilka av landets språk de vill ska bli officiella EU-språk.

Nya länder: Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern.

Nya språk: estniska, lettiska, litauiska, maltesiska, polska, slovakiska, tjeckiska, ungerska och iriska.

Läs mer

Vad innebär det att ett språk är officiellt EU-språk?

Att ett språk är officiellt EU-språk innebär att alla dokument med rättslig status översätts till språket, att det talas och tolkas i EU-parlamentet och större politiska EU-församlingar och att man har rätt att begära tolkning till och från dessa språk vid tjänstemannamöten med representanter för olika EU-länder.

Officiella EU-språk är inte det samma som EU:s arbetsspråk. Dessa är tre: engelska, franska och tyska. EU:s egna tjänstemän måste behärska minst två av dem. Över hälften av alla EU-dokument skrivs ursprungligen på engelska, knappt 40 procent på franska, knappt 10 procent på tyska och resten på några av de andra officiella EU-språken. EU:s tolk- och översättningstjänster är inte kostnadskrävande som många tror. Den sammanlagda kostnaden svara mot ungefär 25 kronor per EU-medborgare och år.

Hur många språk finns det i Europa?

Svaret blir olika beroende hur man räknar och vad man räknar. Man kan komma fram till omkring 120, drygt 200 språk eller långt över 200. Det är för det första inte alldeles enkelt och oomtvistat hur man avgör vad som är ett eget språk och vad som är en dialekt eller variant av ett språk. Vidare är det inte självklart om man skall räkna in alla minoritetsspråk och ”invandrarspråk” eller bara de som har funnits här ett par hundra år.

De flesta länder i Europa uppvisar en brokig språksituation. Ofta finns ett språk i flera länder: svenska finns exempelvis både i Sverige och Finland, tyska i bl.a. Tyskland, Schweiz och Österrike. Det tillhör undantagen att ett språk bara talas i ett enda land och att det där inte finns något minoritetsspråk. Exempel på språk som bara talas i ett enda land i Europa är isländska (Island), färöiska (Färöarna) och portugisiska (Portugal); portugisiska talas dock utanför Europa, t.ex. i Brasilien.


Språken i Europa tillhör olika språkfamiljer: indoeuropeiska (med alla de germanska, romanska och slaviska språken samt grekiska, albanska, armeniska, baltiska, romani, kurdiska och några fler), eskimåiska (med grönländska) finsk-ugriska (finska, estniska, samiska och ungerska), altaiska (med bl.a. turkiska), kaukasiska (med bl.a. georgiska, tjetjeniska), semitiska (maltesiska), mongoliska (kalmuckiska) samt baskiska.

Läs mer

  • Lars-Gunnar Andersson: Språktypologi och språksläktskap. Liber 2001.
  • Erik Gunnemark: Countries, peoples and their languages. The geolinguistic handbook. Geolingua, Göteborg, 1992.
  • Thomas Lundén: Språkens landskap i Europa. Studentlitteratur 1993.
  • Språk i världen. Broar och barriärer. Red. Jerker Blomqvist och Ulf Teleman. Studentlitteratur 1993.
  • Alf Lombard: Språken på vår jord. Pax, Oslo, 1996.
  • SIL International (på engelska)
  • Ethnologue (på engelska)

Vore det inte bättre med ett enda gemensamt EU-språk?

Det har föreslagits många gånger. Men det råder ingen enighet om vilket språk det skulle vara. Bland språk som förslagits är engelska, latin och esperanto. Mot engelska talar att det skulle ge engelsmän och irländare ett övertag. Mot latin talar att det skulle ge talarna av de språk som kommer från latinet (italienska, franska, spanska och portugisiska) ett visst övertag och att latin talas och förstås av mycket få människor i dag. Det gäller även esperanto, som dessutom är ett konstgjort språk.

Ett alternativt förslag är att låta bara några få språk vara egentliga EU-språk, som alla måste lära sig att använda. Men även här råder oenighet. Är det bara de stora språken som kommer i fråga? Vilka i så fall? Engelska, franska och tyska, eller bara engelska och franska? Det skulle också innebära att de som hade något av dessa språk fick ett övertag gentemot dem som har något annat språk som modersmål. Man har också föreslagit att tolkning bara skulle ske till engelska, tyska och franska medan var och fick tala sitt eget språk. Även detta har avvisats.


Läs mer

  • Björn Melander (Red.): Svenskan som EU-språk. Hallgren & Fallgren 2000.

Hur många språk talas i världen?

Ingen vet exakt hur många språk som talas i världen. Ethnologue är en känd databas som listar översikter över världens språk. Enligt Ethnologue är antalet levande språk 6 809. Av dem är 417 nästan utdöda språk, dvs. de talas av bara enstaka personer. Enligt många är det dock betydligt fler språk som är på väg att dö ut. Bland dessa språk är det många som saknar skriftspråk och bara talas av äldre personer. Om 50 år kommer det därför att finnas betydligt färre språk i världen än i dag.

I Ethnologue ges exakta siffror för antalet språk, vilket egentligen inte är möjligt. Det går nämligen inte att dra en skarp gräns mellan vad som är ett språk och vad som är en dialekt. Men redaktörerna på Ethnologue har varit tvungna att göra ett val. Ofta kan det vara rent politiska omständigheter och inte så mycket språkliga som avgör om ett språk ska räknas som ett eget språk eller som en dialekt. Man kan alltså säga att alla siffror om antalet språk i världen måste ses som ungefärliga, men att man ändå grovt kan räkna med att det finns ca 6 000 språk i världen.

Läs mer

  • Lars-Gunnar Andersson: Språktypologi och språksläktskap. Liber 2000.
  • Östen Dahl: Språkets enhet och mångfald. Studentlitteratur 2000.
  • Kenneth Hyltenstam och Christopher Stroud: Språkbyte och
  • språkbevarande. Studentlitteratur 1991.
  • Språk & Skrift i Europa. Roger Hansson m.fl. Skrifter utgivna av Svenska språknämnden 90. SNS Förlag 2004.
  • SIL International (på engelska)
  • Ethnologue (på engelska)

Vad finns det för typer av språk i världen?

Språkforskare har sedan länge försökt komma på sätt att beskriva världens språk. De har försökt hitta enkla grepp, ett slags formler som kunde gälla för beskrivning av alla språk i världen. Ett sådant grepp, som de har haft en viss framgång med, är sättet att beskriva språk genom att fokusera på de grammatiska elementen, d.v.s. de enheter med vilka man bl.a. skapar pluralis av substantiven och olika tempusformer för verben. Dessa grammatiska element utgörs oftast av ändelser i svenskan (katt -er, jama -de), men så är det inte i alla språk. I stället kan de vara fristående enheter, precis som våra prepositioner.

Genom att studera språk för språk och se hur de grammatiska elementen förhåller sig till ordstammarna i ett språk, har språkforskarna delat in språken i analytiska och syntetiska. Detta sätt att analysera språk kallas morfologisk typologi.

Typiskt för de språk som kan karakteriseras som analytiska är att de är enstaviga och helt saknar ändelser. Termen analytisk är bildad efter det grekiska ordet análysis, 'upplösning'. De analytiska språken kan också med en annan term kallas isolerande språk. Språk som är analytiska hittar man främst i Sydostasien och Västafrika. Kinesiska är ett exempel på ett sådant språk. En liten inblick i hur kinesiska fungerar kan man få av den kinesiska satsen ma hé shui (med omvänd cirkumflex över a och i). I svensk översättning lyder satsen "Hästen drack vatten", med bestämd form på häst och verbet i preteritum. Men i direkt översättning utan anpassning till det svenska språksystemet skulle den kinesiska satsen snarast lyda "Häst dricka vatten". Det är givet att man också i kinesiska kan uttrycka bestämdhet och förfluten tid, men man gör det med helt andra medel (det kan t.ex. uttryckas i ordföljd och kontext).

Typiskt för de språk som är syntetiska är att de har ändelser intimt hopkopplade med ordstammarna. Syntetisk är bildad efter det grekiska ordet sýnhtesis, 'sammansättning'. Språk som är syntetiska kan inlemma de grammatiska elementen med ordstammarna på tre olika sätt.

En stor grupp inom de syntetiska språken kallas agglutinerande språk. I ordet agglutinerande ingår ordet gluten, som betyder 'lim'. Dessa språk har rikligt med ändelser, vilka är så att säga "fastlimmade" vid grundorden. Språk av den här typen är t.ex. turkiska, finska och ungerska. Frasen i mitt hus heter på finska talossani. Det som på svenska måste uttryckas med tre ord uttrycker finskan här med ett enda ord (ordstammen talo betyder 'hus', kasusändelsen -ssa betyder 'i' och possessivsuffixet -ni betyder 'mitt').

En annan stor grupp inom de syntetiska språken kallas flekterande språk. Flekterande betyder 'som böjs', av latinets flecto, 'böja'. Dessa språk kan också gå under beteckningen fusionerande språk. Fusionerande betyder 'sammansmältande', och i de flekterande språken har de grammatiska elementen just smält samman med ordstammarna. Man säger att de flekterande orden har en inre böjning. Arabiska är ett språk av den här typen. Ordet bok heter på arabiska med latinska bokstäver kitab. Pluralformen, kutub, uttrycks genom vokalförändring.

En tredje, mindre grupp inom de syntetiska språken kallas polysyntetiska språk. Man kan säga att dessa språk är mycket syntetiska. Förleden poly- betyder 'mång-', 'flerfaldig', av grekiskans polýs, 'mången'. Hos de polysyntetiska språken är det inte bara ändelserna som är hopkopplade med ordstammarna. Också ordstammarna kan vara hopkopplade med varandra. Det som på svenska uttrycks med flera ord, kan på de polysyntetiska språken ofta uttryckas med ett enda långt ord. Språk av den här typen är grönländska och andra inuitspråk. Det grönländska uttrycket sikursuarsiurpugut motsvarar t.ex. på svenska "vi seglar genom den stora isen" (siku 'is', rsuar 'stor', siur 'dra genom'; pu anger aktionsart, här ungefär 'håller på att').

Var befinner sig svenska i denna allmänna indelning av världens språk? Svenska har vissa klart analytiska drag, t.ex. våra artiklar och prepositioner. Svenska har också vissa agglutinerande drag. Substantiven, verben och adjektiven böjs ju med ändelser i svenska. I svenska kan man också hitta flekterande drag. Vissa verb och substantiv har inre böjning, som springa - sprang och mus - möss. Svenska är alltså ett språk som uppvisar både analytiska och syntetiska drag. Det gör många andra språk också. Även om alla språk inte entydigt kan inordnas i någon av de fyra nämnda språktyperna, fungerar typerna ändå väl för att illustrera hur språk kan vara uppbyggda.

(Språkexemplen utom finskan är hämtade från litteraturen nedan.)

 

Läs mer
  • Lars-Gunnar Andersson: Språktypologi och språksläktskap. Liber 2000.
  • Östen Dahl: Språkets enhet och mångfald. Studentlitteratur 2000.
  • Jan-Olof Svantesson: Språk och skrift i Öst- och Sydöstasien. Studentlitteratur 1991.

Vilka är de största språken i världen?

Det är inte alltid så lätt att bedöma vilka språk som är störst, eftersom det finns olika sätt att mäta detta på. Det vanligaste sättet är att ange antalet modersmålstalare. Då ser topplistan ut så här:

Språk Miljoner talare
1. Mandarin (kinesiska) 845
2. Spanska 329
3. Engelska 328
4. Hindi-urdu 243
5. Bengali 181
6. Portugisiska 178
7. Ryska 144
8. Japanska 122
9. Tyska 90
10. Javanesiska 85

Siffrorna är baserade på språkdatabasen Ethnologues förteckning över språk sett till antal talare.

Problemet med sådana listor är att de inte alltid återspeglar situationer rätt. Till exempel finns inte arabiska med på listan ovan, därför att de mycket olika regionala varianterna räknats som egna språk. Skulle man å andra sidan räkna samman alla dessa som ett enda språk skulle arabiska inneha plats 5 på listan med 221 miljoner talare. Samma situation gäller för kinesiskan, där antalet talare skulle uppgå till hela 1 213 miljoner talare om man inkluderade alla olika sinitiska språk som talas i Kina och som ofta kallas för ”dialekter” av kinesiska (som wu, kantonesiska med flera)

Det här sättet att mäta tar heller inte hänsyn till antalet andraspråkstalare. Gjorde man det skulle språk som engelska, franska och malajiska/indonesiska få betydligt högre placeringar i listan med flera hundratals miljoner andraspråkstalare.

Ett annat sätt att räkna språks storlek på är genom att jämföra antalet länder de har officiell status i.

Språk Antal länder
1. Engelska 59
2. Franska 29
3. Arabiska 26
4. Spanska 21
5. Portugisiska 9
6. Tyska 6
7. Ryska 5
8. Italienska 4
8. Malajiska 4

(Källa: Engelska Wikipedia)

Ett ytterligare sätt att mäta ett språks storlek på idag är genom dess internetnärvaro. Företaget W3Techs skannar internet och sammanfattar statistik om webbplatsers innehåll, storlek, marknadsandelar osv. Följande topplista visar hur många procent av nätets webbsidor som var skriva på ett visst språk den 1 september 2012.

Språk Miljoner talare
1. Engelska 55,1 %
2. Tyska 6,4 %
3. Ryska 5,1 %
4. Japanska 4,9 %
5. Kinesiska 4,7 %
5. Spanska 4,7 %
7. Franska 4,3 %
8. Portugisiska 2,2 %
9. Italienska 2,0 %
10. Polska 1,5 %

Svenska hamnar på plats 15 med 0,6 %.

Vem bestämmer över språket?

De flesta svenskar tror att det är någon annan som bestämmer över språket. Kanske Svenska Akademien? Och de ord som är riktiga att använda, ja det måste ju vara de som står i Akademiens ordlista. Men sanningen är att det nästan alltid är vanliga människor, sådana som du, som hittat på eller börjat använda ett ord.

Språkvårdare i Sverige arbetar delvis normativt, d.v.s. de tycker till om språk och vill rekommendera sådant som de tycker är begripligare eller stämmer bra med det svenska språksystemet när det gäller stavning, böjning och ordbildning. Men deras huvudsakliga uppgift är att beskriva språkbruket, hur språket används av människorna.

Språkbruket styr SAOL – inte tvärtom

Många tror att det är de ord som står i Akademiens ordlista som är ”godkända” att använda, och att det således är dem folk borde använda. Men det är snarare så att SAOL innehåller de ord folk använder; redaktionen gör frekvensberäkningar och plockar in ord som används mycket – och tar bort dem som används för lite.

Språkvårdares uppgift är över huvud taget inte att godkänna ord, vilket många kanske tror. Deras uppgift är att upplysa om ord, t.ex. om nya ord i språket. Det är bara språkbrukarna själva som kan godkänna ord – genom att använda dem.

Tycker du inte att det finns något bra svenskt ord för headset eller copywriter? Tycker du att svenskan är ett fattigt språk? Det beror på språkbrukarna och inte på språket. Alla språk har samma möjligheter att skapa många och bra ord. Det gäller bara att någon gör det. Därför är det ditt och alla andra svenskars ansvar att använda och sprida ord som är bra. Och bra ord är ord som beskriver det man vill säga.

Svenskan är ett rikt språk

Men kom ihåg att svenskan redan har hundratusentals bra ord, även om de inte används av så många. Det kan vara ord som var vanliga förr men är bortglömda i dag, det kan vara ord som någon hittat på men ännu inte spridit till oss andra. En del av de första hittar man i Akademiens ordbok, en del av de sista hittar man bland Språkrådets inskickade ord.

Så saknar du ett svenskt ord för något, sätt igång och hitta på! Om du tycker att det blev bra, får du gärna skicka det till oss på nyord(à)sprakradet.se så ska vi lägga ut det på våra webbsidor.

Varför finns det både stora och små bokstäver?

Ja det kan man undra, många skriftsystem klarar sig ju utan små och stora bokstäver– som arabiska och hebreiska.

I latinet, liksom i grekiskan, fanns från början bara versaler (stora bokstäver). De var lika stora i höjd och förstås väldigt snygga och dekorativa. Men med tiden växte behovet fram att i mer vardagliga löptexter skriva bokstäverna snabbare. Under lång tid växte det fram ett system med rundare bokstäver med olika storlek, vilket blev början till dagens system med gemener (små bokstäver).

Från 700-talet, eventuellt tidigare, fanns ett gement system för grekiska, och på 700-talet beställde Karl den store ett system med små och stora bokstäver för det latinska alfabetet. Detta system, där också stora bokstäver användes i början av meningar, blev mer spritt först under 1300-talet och genom trycktekniken på 1400- och 1500-talet.

Läs mer på till exempel engelska Wikipedia.

Uppdaterad 21 januari 2013

Ansvarig för sidan: Språkrådet