Vad heter fräknar i singular?

Den som kan sin Pippi Långstrump minns säkert Pippis underfundiga svar på reklamskyltens fråga: ”Lider Ni av fräknar?” ”Nej!”, svarar Pippi. ”Jag lider inte av dem, jag är väldigt god vän med dem.” Pippi, som har hela ansiktet fullt av fräknar, behöver förmodligen aldrig benämna dessa små pigmentfläckar i singular. Men vi andra kan någon gång behöva göra det: ”Var en stund i solen med årens första fräken.” ”Märket satt under knäet och hade från början varit en liten fräken.” Exemplen är hämtade ur tidningsartiklar. Men enligt de flesta stora ordböcker är singularformen fräkne – ett ord som är mycket ovanligt i bruket. Fräken är, enligt ordböckerna, endast det svenska namnet på växtsläktet Equisetum. Det stora etymologiska verket Svenska Akademiens ordbok anger dock båda formerna för pigmentfläckarna, och visar belägg för att formerna använts parallellt i svenskan under många hundra år.

Intressant är att engelskans freckle är en modern form – i äldre engelska användes ordet frecken, som lånats in från de nordiska språken.

Det finns säkert flera orsaker till att fräken är överlägset vanligast i dagens språkbruk. Thore Skogmans kända visa om fröken Fräken är en. Dessutom förekommer ju ordet sällan i singular – och när det gör det känns fräken naturligast, eftersom vi hört det ordet användas om växten.

Både fräken och fräkne går bra att använda, och båda formerna är alltså belagda sedan lång tid tillbaka.