Missuppfattningar om skånska

Bland dem som ändå hävdar att skånska är ett språk förekommer en rad mer eller mindre genomtänkta åsikter och argument. En del av dem har också nått spridning i bredare kretsar och präglar ofta bilden på internet.

En enhetlig skånska
En inte helt ovanlig föreställning är att skånska är en språklig varietet. Så är det inte. Det finns utifrån ett dialektalt perspektiv mycket stora skillnader mellan traditionell dialekt i låt säga Oxie och Vittsjö. Det finns alltså inte någon enhetlig skånska, lika lite som det finns någon enhetlig halländska eller värmländska. De skånska dialektala dragen följer inte alls landskapets gränser. Inte heller följer de de gamla före detta danska, numera sydsvenska, landskapens gränser. I stället finns dialektgränser kors och tvärs genom landskapet och genom angränsande landskap. De skånska dialekterna glider utan några enhetliga språkliga gränser gradvis över i sina granndialekter i Blekinge, Småland och Halland. Dessa i sin tur glider på samma sätt över i dialekterna i de landskap de gränsar till. Bilden är den normala för just dialekter. 

Skånska som något väldigt ”annorlunda”
På Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund (DAL) får vi ofta förfrågningar om dialektala ord och uttryck som frågeställarna upplever som unika och väsensskilda från annat språkligt. Vad det handlar om är emellertid oftast mer eller mindre samnordiska dialektalt färgade ord och uttryck som helt enkelt är ålderdomliga eller som aldrig har fått fotfäste i skriftspråket. Vad gäller ordförrådet i de gamla skånska målen är detta faktiskt till den helt dominerande delen detsamma som i resten av Sydsverige, Östdanmark och för den delen hela det nordisktalande Skandinavien. Det är ändå så att många, inte minst personer som inte har svenska som modersmål, upplever skånsk dialekt som mycket ”annorlunda”. Vad är det då detta annorlunda består av? Ja, i ett nutida sammanhang handlar det sannolikt om olika typer av s.k. sekundära diftonger eller triftonger, och tungrots-r. Så mycket annat dialektalt hittar man sällan bland yngre informanter. Det är motsägelsefullt att utifrån denna bild av ett annorlunda språk, grundat på dialektala drag som är mycket unga (i stort sett 1900-tal), hävda att de gamla skånska landsmålen, så som man känner till dem från informanter födda under mitten eller slutat av 1800-talet, är ett eget språk. Det är helt olika sorters skånska man då talar om! Kanske bygger dagens bild av den annorlunda skånskan också på att skåningar i ett läge där dialekterna i hög grad överges och riksspråksutjämningen brer ut sig bryter av mot denna norm, och istället fortsätter att låta det höras varifrån de kommer. Det handlar då nästan uteslutande om markörer på ljudnivå. Lingvistiskt sett kan den i mångas öron så annorlunda skånska som talas av unga skåningar idag knappast ens kallas för en dialekt, i ordets klassiska mening, utan snarare är den exempel på regionalt riksspråk. 

Skånska har varit ett eget språk
Ibland framförs åsikten att ett skånskt språk har funnits. Skånelagen, den skånska medeltida landskapslagen, som också gällde på Bornholm och i Halland och Blekinge, lyfts gärna fram som ett bevis. I Skåne författades under medeltiden ett antal viktiga verk på vad som oftast kallas forndanska. Skånelagen är kanske den mest betydande av dessa skrifter. Det skriftspråk som användes i det medeltida Lund var säkert influerat av dåtidens skånska tungomål. Men det var samtidigt väldigt likt övrig nordiska vid samma tid och väldigt olikt dagens (eller för den delen 1800-talets) skånska dialekter. Detsamma kan sägas om de danska skrifter tillkomna under senmedeltiden och renässansen som bär en del skånska drag; de är lika övrig danska, och olika nutida skånska. Termer som forndanska och fornsvenska kan upplevas som oegentliga eftersom riksspråk inte fanns under medeltiden. Därför används ibland istället fornskånska, fornvästgötska o.s.v., vilket alltså inte innebär att man anser att självständiga språk har funnits i exempelvis Skåne eller Västergötland, utan bara att man vill markera ett källnära perspektiv.

”Tvåspråkighet”
Det har pekats på att dialektala skåningar för att göra sig bättre förstådda utanför hemmet eller hembygden talar annorlunda och mer riksspråkligt. Sådan anpassning finns det många, särskilt äldre, dialekttalare som kan vittna om. Från olika delar av landet, men kanske särskilt från dess nordliga hälft, finns gott om exempel på vad man har upplevt som ”tvåspråkighet”, d.v.s. mycket stor skillnad mellan inofficiellt och officiellt språkbruk. Det kan diskuteras om man i detta verkligen ska se olika språk; vanligtvis gör man det inte och hur som helst sticker inte Skåne ut mer än många andra landsdelar. I skrift måste förstås dialekttalande skåningar anpassa sig. Men sådan anpassning är i själva verket alltid, i högre eller lägre grad, kännetecknande för förhållandet mellan talat och skrivet språk. Dialekttalande skåningar har inte större problem med skriftspråket än dialekttalare från exempelvis Småland, Bohuslän, Värmland eller Norrbotten.

Likheten mellan skånska och bornholmska
De gamla dialekterna i Skåne och på Bornholm har flera gemensamma drag. Trots detta räknas idag skånska som sydsvenska dialekter och bornholmska som danska. Ser man till den nutida lokala situationen speglar detta också den lingvistiska verkligheten. Men ser man till äldre tiders dialekt kan det kanske se motsägelsefullt ut att två så språkligt likartade områden benämns som tillhörande olika riksspråk. Att detta skulle vara ett argument för att skånska (tillsammans med bornholmska) är ett eget språk, vilket t.ex. hävdas av författaren av en UNESCO-rapport i viken ”Scanian” uppges vara ett eget och utrotningshotat språk, är dock rent nonsens. Det vittnar om att man inte alls har förstått vare sig de nordiska språkgränsernas i grunden politiska natur eller hur förhållandet språk dialekt fungerar i allmänhet. Runt om i Norden finns massor av dialektvarianter där den språkliga likheten är betydligt större med grannarna på andra sidan riksgränsen än med det egna landets riksspråk. En följd av ”bornholmsargumentet” skulle vara att vi har mängder av egna språk längs hela gränsen mellan Norge och Sverige.