språkvård, språkrådet - Institutet för språk och folkminnen Hoppa direkt till textinnehållet Om webbplatsen, tillgänglighetsinformation Startsida Nyheter Översikt Sökningssida FAQ Hjälp Kontakt
 
     

Varför heter vi som vi gör?

Förnamn

Vi har namn för att vi ska kunna skilja olika personer från varandra. Från början hade man bara ett namn. Det kan vi se på runstenarna. Där står det exempelvis Björn, Torsten, Ingrid och Sigrid.

Med kristendomen kom mängder med namn in som hämtas från Bibeln eller är helgonnamn, som Josef, Maria, Johannes. En del sådana namn har blivit så förändrade att de blivit egna namn, som Johan och Hans av Johannes, eller Karin och Kajsa av Katarina.

Vi har lånat in namn från många olika språk. Från finskan: Aina, Roine. Från danskan: Boel, Kaj. Från norskan: Reidar, Synnöve. Från franskan: Charlotte, Jeanette. Från tyskan: Gertrud, Herman. Från engelskan: Jenny, Robin.

Många av de här namnen uppfattas som svenska namn. På senare tid har vi fått in nya namn med nya invandrargrupper. Än så länge har de namnen inte spritt sig särskilt mycket utanför den egna gruppen. Men i framtiden kanske svenskfödda föräldrar lika gärna kallar sin son för Zlatan som Erik, och sin dotter lika gärna Leyla som Anna.

Kungliga personer gav sina barn flera förnamn för att hedra släktingar eller andra personer. Med tiden började vanligt folk också göra så. Men man har alltid ett namn som man brukar kallas för. Det heter tilltalsnamn. En som heter Eva Sofia Margareta har Sofia som tilltalsnamn och heter även Eva efter sin mamma och Margareta för att föräldrarna gillade det namnet.

Dubbelnamn som Karl-Gunnar och Britt-Louise var poplulära under en lång tid. I dag är de inte så vanliga. Det går mode i namn, och det innebär att i en viss åldersgrupp har många personer samma namn. Om du går in på Statiska centralbyråns webb kan du se vilka namn som är populära just nu.

Efternamn

Från början nöjde man sig med enda ett namn, och det var förnamnet. Så småningom började man ofta använda tilläggsord som beskriver personen, som Olaus Bunkafoter ’Olaus klumpfot’ och Ingridh Thiuvafinger ’Ingrid tjuvfinger’. Det dröjde ända till 1500- och 1600-talen innan vi fick släktnamn (eller efternamn som vi oftast säger). Olika sociala grupper hade olika sorters släktnamn.

Adelsmännen tog gärna namn efter bilden på sina vapensköldar, till exempel Lilliehöök, Gyllenstierna. Prästerna ville ha namn som såg ”lärda” och fina ut. De översatte ofta ett svenskt ord till latin, som berg till mons, och bildade namn som Montanus och Montander.

De som bodde i städerna och var köpmän eller hantverkare ville gärna efterlikna adelsnamnen. De skapade namn utifrån ord från trädens och blommornas värld, som berg, gren, kvist, blomma och lind. Då fick man namn som Berggren, Blomkvist och Lindberg. Förlederna kunde också vara ett ortnamn. Om man kom från orten Bredvik kunde man kalla sig Bredberg, kom man från Forsnäs kunde det bli Forsgren.

På landsbygden dröjde det länge innan man började använda släktnamn. Man använde i stället pappans förnamn och lade till ‑son eller -dotter som tillnamn. En man som hette Erik och var son till Anders fick Andersson som tillnamn. När så Erik fick en son fick sonen Eriksson som tillnamn. Döttrar uppkallades på samma sätt: Andersdotter, Eriksdotter. Det var först under senare delen av 1800-talet som Eriksson och andra namn på -son blev verkliga släktnamn som ärvs. Det innebar att även kvinnor kunde heta Eriksson. Det förekommer dock fortfarande i dag att kvinnor heter Eriksdotter och liknande.

Uppdaterad 16 maj 2013

Ansvarig för sidan: Språkrådet